Vinnarskalle

Nu ska jag ta det från början. För att det är en härlig historia som kan motivera er. Jag är 37 år gammal, 160 cm lång och väger oftast mellan 56-58 kilo. Jag har fött två barn med kejsarsnitt och jag lever på LCHF. Strikt LCHF har jag levt de senaste 4,5 åren. Jag har perfekta värden och mår väldigt bra. Jag har sprungit tjejmilen två gånger i mitt liv och då båda gångerna på 59 minuter. Det ska tilläggas att båda gångerna var innan jag fick barn så alltså för ungefär tio år sen.

För en månad sen frågade min vän Clara mig om jag ville springa tunnelrun med henne. Jag ansåg då att en mil är för långt för mig att klara men började ändå att fundera kring utmaningen. Min vän Markus frågade mig om han skulle lägga upp ett löparschema åt mig som skulle göra att jag klarade milen på under femtio men jag trodde honom inte. Precis som alla andra. Hur skulle jag, en person som aldrig sprungit i mitt liv, klara milen på under femtio efter att ha löptränat i en månad? Omöjligt ju.

Jag bestämde mig för att testa. Jag fick ett schema av Macke som jag lägger ut åt er sen. Jag har följt det här schemat till pricken. Inte fuskat eller ändrat på en sekund eller en meter. Jag har ätit strikt LCHF och jag har inte ätit mjölkprodukter. Jag har ätit chiapudding, druckit gröna smoothies, ätit mycket ägg såklart, avokado, fisk, lite kyckling, druckit vatten med citron varje morgon. Tagit mitt första mål vid tolv på dagen. Och då även kaffe. Jag har inte sovit en hel natt på fyra och ett halvt år ha ha men jag lägger mig alltid tidigt så jag får sova många (minst åtta) timmar trots att de är avbrutna av en napp som ska pillas in eller ett lakan som ska bytas.

Igår kom smällen. Jag fick mens. Jag ville inte berätta det för er för jag hatar folk som sjåpar sig och skyller på diverse smärtor och annat skit. Jag vet ju att man försvagas av mens och dag två (idag) är det värsta tänkbara att klara en prestation på. Jag kunde inte göra så mycket åt saken. Tog in på hotell. Somnade 23 vaknade 07.13 av mig själv. Det är då Rambo väcker oss så jag är väl programmerad jag med. Vaknade med fruktansvärd mensvärk. Åt frukost. Ägg, keso, ost, lite havregrynsgröt åt jag faktiskt. Det var gott.

Gick upp på rummet och låg raklång och stirrade upp i taket. Magen värkte och mensen var inte diskret om jag säger så. Gick ner till 7-eleven köpte Ipren och Alvedon. Tog en av varje. Glömde bort mensen.

Första kilometern var kul, andra med. Jag pratade med Clara kollade min Runkeeper. Livet var glatt! Så kom den stora 3:an och jag garvade. Lätt som en plätt detta. Bra bana, mycket plats, inget uppför bara nedför. Det var ju inte så men det var så det kändes för mig. Jag missade uppförsbackarna helt och hållet. Förmodligen för att jag var så sjukt fokuserad. Sen var det plötsligt vattenstopp. Men va fan!? Var tog fyran vägen. Vattenstoppet skulle ju vara på 4,7 nu fattade jag ingenting. Råkade dessutom ta en saft så höll på att dö av sockerchock. Kanske bra i och för sig. Jaha…Så kom femman. Min Runkeeper hade lagt av för det var ju ingen mottagning i tunneln såklart så jag sprang endast på känsla. När jag såg femman såg jag att min klocka visade 12.45 så jag hade alltså klarat fem på 25. Aha okej… Då kom sms från Macke min coach. ”Riktigt bra efter första 5 – inte vika ner!!”, skrev han. Han följde mig på Runkeeper, ha ha! Väldigt bra med pepp-sms. Några sekunder senare kom nästa ”Ge allt du har nu!”. Va?! Skämtade han? Jag har ju hälften kvar jag kan inte ge allt nu…?? Jag gav lite till. Det blev nedför jag släppte allt. Lät kroppen rusa fritt. Jag höll vänster hela tiden. Sprang om blev inte omsprungen. Jag började fantisera att jag var ett proffs. Att det var viktigt att jag klarade mitt mål. Vid sju tog det stopp. Kroppen pallade inte. Hjärnan ville men inte kroppen. Började maniskt tänka på allt som Macke lärt mig. Fram med höften, låt benen jobba, öppna upp halsen andas, se långt fram, in med armarna. Det gick bra. Man gör på samma sätt som när man är sugen på en cigg. Man tänker tankar i några minuter och sen släpper det. Så kom jag inte tempo igen. Kolla klockan shit två kilometer kvar och jag har prick 10 minuter kvar om jag ska klara mig på under 50. Åtta till nio gick. Sen gick det inte. Jag trodde att jag skulle börja gråta för jag kände mig så besviken över att jag inte klarade det. En jävla kukkilometer kvar och jag ska inte klara av att spurta. Fan jag har fem minuter kvar och jag kommer inte att klara det en uppförsbacke? Skämtar dom? Sätter dom en jävla uppförsbacke den sista kilometern efter att millopp? Vem är så grym? Vem är så jävla dum i huvudet? Kommer aldrig att klara av att spurta den sista om det är uppför det går bara inte. Jag ser plötsligt mina barn framför mig. Jag måste göra mina barn stolta. Idag är det bara Nova som fattar men om några år kommer de att fatta att mamma klarade milen på under 50 efter två snitt och i hög ålder fan kom igen spring, Katten för fan spring för barnen!

Stopp. Macke sa när jag pratade med honom direkt efter ”Något hände med din Runkeeper för 300 meter innan mål slutade den att fungera”. Jag stannade. Min kropp sa ifrån. Det var slut. Då kom en kille bakifrån och klappade mig på axeln ”Där har du målet kom igen nu”, sa han. ”Var ska jag få kraft ifrån?”, ropade jag efter honom. Sen gav jag ifrån mig ett märkligt ljud och spurtade. Jag kutade in i mål. Jag kom in på 49.39.

Jag är så stol över mig själv. Jag ska ut och fira ikväll. En sista sak. Kan jag så kan ni. Sätt upp ett mål bara. Ni kan inte ana hur kul det här var. Hur mycket det har gett mig förutom det att jag klarade milen på under femtio.

Och Cecilia, då? Som jobbar på LCHFklubben.se och tar hand om alla våra återförsäljare. Hon sprang på 35,52 och kom tvåa på hela loppet. Fan va vi ska fira på årets julbord Cecilia!