Vi flyttar till Karlstad

Jag funderar ofta på två saker hemma i Stockholm där jag bor. Jag har börjat dessa funderingar efter att jag fått barn för innan var det inte alls så mitt liv såg ut. Idag när de flesta i min vänskapskrets lever familjeliv har alla blivit så isolerade. Man lever med sin familj i sin fyrkantiga lilla box och man är sjukt isolerad. Man har aldrig en annan familj som kommer över för att äta middag tillsammans en tisdag och ungarna leker inte med andra barn i området utan det är på dagis de leker och på helgen om mamma och pappa orkar köra någon aktivitet vilket de knappt någonsin gör. På helgen blir det istället att man knatar ner till parken där det myllrar av andra barn så det i alla fall blir så att alla barn leker själva i den stora skaran. Mamma och pappa minglar i den allt för folktäta parken men det är sällan något relevant utan snarare flyktigt och ointressant. Rim.

I Karlstad lever folk på ett sätt som för mig är en dröm. Först och främst är folk avslappnade och kärleksfulla mot varandra. Det är inga snubbar som konstant knappar på sina telefoner, inga morsor som är disträ och beklagar sig över sina gubbar. Ingen bitterhet eller missunnsamhet utan folk är såååå gulliga mot varandra och uppskattar varandra. Man pratar, skrattar, gnabbas, berättar historier. Man lyssnar på varandra och man svarar i konversationen. Man är inte upp i sig själv och sitt superviktiga jobb utan man är här. Lever i nuet och skiter i om ett mejl inte besvaras på studs utan kanske till och med får vänta till efter helgen. För man umgås och det är kvalité.

Vänner bor vägg i vägg, delar grillplats, hjälps åt med ungar. Det är ingen som sitter ensam i sitt bo och twittrar för att få lite social input. Det är ingen som inte kan lämna hemmet för att barnen har nattats. De bor nära, de hjälps åt, de är nöjda och de har skitkul.

Just nu känner jag mig sugen på att lämna vår ensamma box och flytta till det kärleksfulla livet i Karlstad.

Bakishäng på Headspot hos Johannes.