Ända sen jag läste Mia Skäringers bok har jag haft ångest över det här med skilsmässobarn. Jag känner såklart flera personer vars föräldrar har skilt sig och jag känner även vänner som skilt sig och vars barn då blivit drabbade. Dock är alla de här barnen så små och jag kan väl inte säga att jag satt mig tete-a-tete med dessa treååringar för att höra hur de egentligen handskas med sina föräldrars skilsmässa. Mia skriver mycket om sin skilsmässa och aldrig har jag kunnat ana att det är så hemskt som hon beskriver det. Att barnen lider så mycket, att föräldrarna lider så mycket, hon skriver att det är som att dö och sen börja leva igen. De perioder som hon inte har sina barn beskriver hon som en död då hon inte klarar av att göra något annat än att sakna sina barn och tar till och med upp ett exempel med en mamma som sitter i buskarna och byter kläder på sina barn för att inte tappa kontrollen när de är hos sin pappa.
Ehhh what?! Come again?! Alla jag har pratat med i mitt vuxna liv är överlyckliga över sitt varannan vecka singel/party/ego/käkafilochflingortillmiddagliv och varannan härliga gosiga mysiga barnveckan. Ljuger de? Är i praktiken den barnfria veckan ångestveckan som man dämpar med sprit på krogen? Känner man sig konstant misslyckad som mamma när man är skild? Att man inte ger sina barn det bästa och att man förstör deras liv och självkänsla och trygghet och allt det där som man tror att man ska göra genom en skilsmässa. Jag tror det. Jag har trott det ända sen jag fick Ringo. Jag har sagt det på middagar och aldrig har jag provocerat så mycket som då. ”Jag skulle aldrig skilja mig hur hemsk jag än mådde i min relation”, har jag sagt och jävlar om det blir liv i luckan då. Jag står fast vid det. Och ännu mer nu efter att ha läst Skäringers bok. Hon skriver att hon gör det för att hon själv ska vara lycklig men hon är ju allt annat än lycklig då hon inte får vara med sina barn varje dag. Så summan av kardemumman är alltså att man lika gärna kan stanna kvar i relationen och pippa snett då alternativet att ”starta en ny familj” inte gör en lycklig. Ja men jag har full förståelse för det jag har det. Jag skulle hellre…hellre…hellre väga 89 kilo och få diagnosen att aldrig kunna gå ner ett gram resten av mitt liv än att inte träffa Ringo varje dag. Ja men det är så.
Men kan det vara så olika för olika personer eller ljuger de som säger att varannan vecka livet är härligt och befriande! Det här blir intressant att höra om.
Julie
25 juli, 2013 at 11:58Ja, fast blir man lämnad av sin man/fru har man inte något val. Då måste man skilja sig.
isolde
25 juli, 2013 at 12:10Det är inte alla som har delad vårdnad.
Elin
25 juli, 2013 at 12:10Nova är ju skilsmässobarn, det är väl baravatt fråga Bingo hur det är.
Sen är ju alla par olika, vissa blir nu vänner, andra vägrar träffas eller snaclar skit om partnern.
Räcker att gå in på familjeliv för att läsa om svartsjuka kärringar som inte tål bonusbarnen eller mammor som föraktar exmannens nya.
Sven
25 juli, 2013 at 12:16Fattar inte vitsen med äktenskap, det borde heta dårskap istället, människan ( och framförallt inte mannen ) är inte gjord för tvåsamhet med samma person, det går ju an en period, ibland längre ibland kortare, men förr eller senare tröttnar man på att fila i samma springa, vardagen blir tristare, spänningen försvinner. Då vill man ut på jakt igen, efter en ny kvinna! Alla långa äktenskap tror jag definitivt innehåller otrohet, och nu är vi mer otrogna än någonsin. Men vissa accepterar ju att leva med otrohet och tom är öppna för varandra, men varför leva i äktenskap eg, bättre o vara singel, så har man ingen att ta hänsyn till och ev såra, tillfälligt samboskap kan va ok under en tid , om man nu absolut måste ha någon jämte sig i soffan fisandes. Och barn, den diskussionen lämnar jag, orkar inte!
Sven
25 juli, 2013 at 12:17O Bingo körde väl fullt ös förra sommaren om jag minns rätt 😛
Maja
25 juli, 2013 at 12:25Tror folk är olika, men inte sjutton är det bra för barn att växa upp med två ”snedknullande” olyckliga föräldrar. Som förälder har man ingen rätt till sina barn. Det är barnen som har rätt till sina föräldrar och då måste man kompromissa!
Vad är man för modell för sina barn om man lever i ett kärlekslöst förhållande- för DERAS skull?
Jag är glad över att ha kunnat ge mina egna barn och styvbarn en upplevelse av hur ett kärleksförhållande med respekt och innerlig tvåsamhet ser ut.
JAG lämnade deras pappa, men inte sjutton med ett enkelt ”hopp”. Det tog flera år innan jag taxade ut på banan och lyfte. Nu är det 20 år sedan! och vi firar 19 år som gifta den 25/8.
Här ett gammalt reportage i Wendela från 2004
http://www.aftonbladet.se/wendela/article10434877.ab
Sara
25 juli, 2013 at 12:28Jag kan ju inte uttala mig direkt i hur det är att skilja sig. Never been there. Kan väl egentligen inte heller tala om hur det är att som barn vara med om en skilsmässa för det har jag heller aldrig varit med om. MEN! Jag har växt upp med föräldrar på olika håll, visserligen så har det alltid varit så och jag har aldrig varit ett ”varannan vecka” barn utan ett ”varannan helg” barn. Stundvis kände jag mig som ett brev på posten som slussades fram och tillbaka men det var mer när jag kom upp i tonåren och jag minns att mina föräldrar tidigt sa till mig att om jag hellre ville vara hos den ena föräldern en helg fast det var ”den andras helg” så var det okej. Jag fick bestämma själv. Jag har alltså växt upp med att träffa min pappa varannan helg men har aldrig mått direkt dåligt utav det. Det har nog passat oss allihop ganska bra och ska jag vara helt ärlig så är ”skilda” föräldrar typ det bästa jag kan tänka mig. Det är FANTASTISKT! Dels så får man föräldern alldeles för sig själv och dels så kan man leva ”olika” liv. Man lever på ett sätt hos pappa och ett hos mamma. Jag är idag 21 och är alltså inte ett varannan helg barn längre. Däremot så träffar jag min pappa oftare än någonsin förut!
Det jag egentligen ville få fram är att alla barn mår inte dåligt av att växa upp med föräldrarna på olika ställen men att uttala mig om hur det är att vara med om själva splittringen kan jag inte uttala mig om för det har jag ingen erfarenhet av. 🙂
Sandra
25 juli, 2013 at 12:36Är inte dina föräldrar skilda?
Då borde du veta hur det är.
Som någon skrev tidigare så kan ju Bingo lämna dig. Vad gör du då? Du kan ju inte tvinga honom att stanna.
annayellowbanana
25 juli, 2013 at 12:40Jag är skilsmässobarn och jag kan tala om att jag mådde SÅ mycket bättre efter min mamma och pappa skiljde sig. Inte precis i stunden såklart när alla var ledsna, men efter ett halvår/år, OJ vilken skillnad på BÅDA mina föräldrar! Jag mådde inte alls bra när de var tillsammans för de bråkade och var ledsna precis hela tiden, det var fruktansvärt!
M
25 juli, 2013 at 12:44Precis idiotiskt inlägg, du är ju fan skilsmässobarn själv, och som sagt Bingo kan ju dumpa dig och då är saken klar, för du kan ju inte tvinga honom att vara med dig om han blivit kär i någon annan,,dessutom mår barnen inte bra av olyckliga föräldrar, dom har tentaklar och känner av det fejkade föräldrarskapet..Så du borde ju veta detta och inte ställa så dumma frågor när du sitter inne med egen erfarenhet..punkt
Sandra
25 juli, 2013 at 12:52För första gången håller jag med dig Katrin!!! Hellre min värsta mardröm(som att vara fet för dig) än att vara utan min unge. Jag vill vara med honom jämt jämt!! Fattar inte folk som tycker att det är skönt med barnlediga veckor…What?? Eller folk som har barnvakt halva sommaren för att få lite egentid??? Jag längtar hela året på att få mertid med min familj på semestern!!!
Linda
25 juli, 2013 at 12:53Jag är 38 år och inte skilsmässobarn själv, men har skilt mig från mina tre barns pappa. Och JAG tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Det var JAG som tog beslutet till att vilja skiljas efter att ha försökt ”lappa ihop” äktenskapet några gånger. Jag var även otrogen -med bl a hopp om att även mannen verkligen skulle inse att vi borde ge upp. Hur som haver, så kom då dagen då vi båda insåg att vi var tvungna att gå skilda vägar. Och det som var jobbigt då var ju att INTE få träffa barnen på heltid. Jag har skaffat barn för att VARA med dem, INTE för att lämna bort dem.
Många tårar och flera år senare är jag lycklig igen. Nu är barnen 12, 16 och 18 år (äldsta son och sen 2 tjejer) Äntligen är de så stora så de själva kan välja var de vill bo, och de väljer att bo hos mig. Och mitt EGO njuter av det (även om jag såklart önskar de kunde ha en bättre relation till sin egna pappa)
Vägen hit har varit krokig, lång och svår -och i MITT fall så VAR gräset grönare på andra sidan. Men att ta sig över grinden var inte så bara :/
Men, så är vi alla olika -med olika förutsättningar/åsikter/behov osv 🙂
Häxan Lady Damher
25 juli, 2013 at 12:57Ja bingo knullade runt förra sommaren och jösses vad lycklig du var…. Du som inte gör annat än klaga på Ringo, hur jävlig han är, att du ångrar att du satte honom till världen osv. Du borde väl verkligen satsa på skilsmässa och ha Ringo varannan vecka, det hade passat dig perfekt. Du skulle väl inte sakna Ringo en minut. Snarare skulle du väl längta efter att veckan med honom skulle ta slut. Så varför stannar du kvar i ett trasigt förhållande där karln din knullar runt? Du hade nog varit lyckligare utan honom. Mia valde att skilja sig eftersom hon inte mådde bra i äktenskapet men hon är väl en mer normalt funtad morsa som saknar sina barn. Du är väl den personen man minst av allt skulle vilja vara. Bitter och manodepressiv. Du skriver hemska saker om din son och lever med en otrogen Karl. Tror Mia mår mycket bättre än dig i grunden.
karin
25 juli, 2013 at 13:15Ibland skriver du bara för att provocera.
Du har ju själv skilt dig tänk om det fanns barn i den relationen. Så du tror att stanna i äktenskapet gör hela familjen väl även om alla går runt och är olyckliga?
Snälla kan du någon gång tänka innan du skriver. Är de verkligen så dum och tror att man någon vill vara förälder varannan vecka? Jag lovar att vi som skilt oss kämpat och kämpat innan man bestämmer sig för att ta steget ut och separerar. Du är ibland så enormt naiv väx upp. Hur kommer det sig att du kan stå och peka finger åt alla hela tiden. Vad härligt det måste vara att vara så självgod.
Jag kommer från en familj där mina föräldrar skulle ha skilt sig för längesen. Inte fan har det hjälp någon av oss barn att de håller ihop. Det har gjort att vi har blivit en helt trasig familj. VI är inte misslyckade för att vi separerar vi vågar ta steget och det gör att barnen mår bättre och har två föräldrar som mår bättre. Föräldraskap du har mycket att lära, man får inte alltid som man vill och livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Livet är inte alltid svart och vitt dags att komma ut i verkligheten.
Sven
25 juli, 2013 at 13:17Ja märkligt att en så snygg stark tjej tar sådan skit från sin man, det publicerades ju massa porriga bilder mm dessutom, offentligt bortgjord blev han ju. Well, som sagt, jag tror det är bäst o va singel, i alla lägen 😉
milla
25 juli, 2013 at 13:20Och var har du bevisen för att han varit otrogen? fan skärp dig.
Louise
25 juli, 2013 at 13:21Så är det! Många kvinnor har inte så mycket att välja på när mannen slänger skilsmässan i knät på dem.
Tänk på det du också Katrin…. Visst, se mellan fingrarna med att/om Bingo vänstrar men en dag kan han fastna för någon annan! Hoppas det dröjer iallafall så barnen hinner växa upp.
Nathalie
25 juli, 2013 at 13:23Skulle aldrig kunna vara utan min son, allra minst en hel vecka! Låter kanske aningens sjukt, men de hade bara inte gått. Dessutom har jag svårt att se min sambo ha koll på allt(allt=pussel som skall läggas för att allt skall funka och gå runt) helt ensam. Sorry, men jag har verkligen svårt för de. Jag är ganska säker på att om vi gått skilda vägar, hade jag haft största delen av vårdnaden i vilket fall. Om jag var olycklig i min relation: leva skilda, med priset att endast se min son varannan vecka?? Nätack. Hade jag inte stått ut med. På riktigt alltså. Stanna i den olyckliga relationen och se min son varje dag? Nja. Alla behöver fräschas upp i sitt känsloliv. Alla behöver romantik. inte? Eh jo. Framförallt kvinnor. Få känna oss som levande varelser. Bli sedda. Vara lyckliga. Jasså, vad är då alternativet? Otrohet? Kanske.. Kan låta tjatigt, men det är ju så jävla trist att vara kvinna ibland, ha koll på allt, ta hand om barnen, sköta logistiken överlag, ta tag i alla ”snack”, fixa de, hämta de, lämna de…ni vet? Jo men så e de. Sen kan ni säga vad ni vill. Min sambo hade inte klarat en hel vecka med sonen själv. Jo, kanske klarat, men de hade blivit väldigt bökigt och stökigt på många sätt. jag däremot, har detta som vardag(fixar allt+tar oftast hand om sonen själv). Summan av kardemumman? Jag hade haft största delen av vårdnaden i vilket fall.
nix
25 juli, 2013 at 13:38jag är ett skillsmässobarn, mina föräldrar skiljdes när jag var ca 11 år. de bråkade konstant konstant i princip varje dag av det livet jag levde före de skiljdes. pappa skrek, mamma grät. mamma drog in mig och mina småsystrar i varje bråk och frågade oss – tycker ni pappa gör rätt? vem har rätt? den dagen de skiljdes och blev lyckliga var för sig – den dagen var den lyckligaste i mitt liv
Nillan
25 juli, 2013 at 13:42Ja du Sven gör nog bäst i att förbli singel 🙂
Sedan, vilket nonsens, att i synnerhet mannen inte skulle vara lämpad för tvåsamhet!
Jag antar att du också tror att det ligger i mannens natur att ”sprida sin säd”. I så fall borde det vara mer logiskt att en kvinna låg med så många som möjligt. Det ökar ju chansen till befruktning 😀
Carrie
25 juli, 2013 at 13:50Sven: Carrie Cabbage head på tråden. Du kanske inte har hittat kvinnan i ditt liv ännu. En dag kanske hon bara står där och du upptäckerspringan du vill fila i resten av ditt liv. Romantiskt.
Nillan
25 juli, 2013 at 13:55Klart man inte ska vara kvar i en dålig relation. Sedan bör man förstås anstränga sig extra mycket för att få det att fungera i det fall att det finns barn inblandade, men det tror jag också att de flesta gör.
I det fallet att barnen mår dåligt vid en skilsmässa tror jag till 99 procent handlar om hur föräldrarna agerar. Mogna och förståndiga människor sätter alltid barnet/barnen i första rummet. Det går ex att se till att man bor nära varandra, så att det barn som längtar efter den ena eller den andra föräldern får träffa denne när hen vill.
Så att ha en strikt uppdelning på ex varannan vecka är inte nödvändig OM föräldrarna är vuxna nog att tänka på barnen i första hand.
Word
25 juli, 2013 at 13:58Det lustiga i hans resonemang är att han, mellan raderna, tar för givet att kvinnor inte är otrogna eftersom de tröttnat på samma tråkiga fil.
Han anser sig säkert vara kung i sängen utan att ha lärt sig att kvinnor inte heller gapar rakt ut att ”gud så tråkig du är!” och ser sig om efter en ny lekkamrat, vi filar på men leker med andra vid sidan av vi med serru 😀 .
Varför tror ni män att ni är guds gåva till kvinnan fast ni hänger oss i hasorna som små törstiga barn?
Underbara är ni, helt lost ibland men ändå underbart omedvetna om era tillkortakommanden.
isolde
25 juli, 2013 at 13:59Stannar man kvar i ett bråkigt och stökigt äktenskap, bara för att man inte kan vara ifrån sitt barn en enda dag.ja då är man världens största EGOIST. Tänker inte på det stackars barnet!
Nillan
25 juli, 2013 at 14:01He, he, he bara det att han ser sig själv som ”jägare”! Moahahaha 😀
isolde
25 juli, 2013 at 14:04Stackars din sambo, jag känner med honom. Är du en övermänniska, finns du på riktigt?
E
25 juli, 2013 at 14:06Du ”häxan lady” ,hur mår du egentligen ? Orkar du se dig själv i spegeln ? Usch!
Mum
25 juli, 2013 at 14:58” .. tröttnar på att fila i samma springa” ..
Ja du, Sven.
Jag är mycket glad att jag slipper sådan enkelspårig egoist som du.
Ditt språk är totalt avtändande och din IQ kan inte vara speciellt hög.
Mum
25 juli, 2013 at 15:11Den som stannar i en dålig och destruktiv relation ”för barnens skull” gör samtliga inblandade en otjänst.
Det är rent skitsnack och bekväm egoism att inte skilja sig när man vet att man egentligen borde.
Jag vet att vägen dit kan vara både lång och svår men kom inte och påstå att det är bättre att stanna än att gå!
Jag tycker synd om alla de män som inte har mammornas förtroende att styra upp vardagslogistiken. När ni var/är tillsammans har de inte en chans och tiger säkert hellre så mammorna får styra och ställa utan att skälla.
Det är lika synd om pappan som om mamman den barnlösa veckan eller hur man nu fördelat tiden.
Det är egoistiskt bull-shit av alla tyck-synd-om-mig-mammor att säga annat.
Det är inte enbart papporna som är otrogna. Kvinnor är rätt så bra på det också. De kör bara med annat motiv; äntligen får de bli sedda och blablabla.
Vem ser mannen i ett äktenskap? Oftast inte kvinnan.
Jag är kvinna, är lyckligt skild sedan många år och hela familjen välsignar den dagen vi skiljdes, by the way.
Bu
25 juli, 2013 at 15:44Precis Mum. Men eftersom Svens förhållanden går ut på att sitta och fisa tillsammans i soffan, så är jag beredd att hålla med om att det kan jag vara utan. Dock tror jag att majoriteten har något mer stimulerande intressen och utbyten än vad Sven har. Det hoppas jag i alla fall verkligen.
Kristina
25 juli, 2013 at 15:45Håller med dig, skulle aldrig klara av varannan vecka.
Är ensam med mina barn men jag skulle oxå ha valt att stanna hos en man för att de skulle slippa skilsmässa.
Skulle bli ledsen som katten om mina föräldrar skiljt sig – tror barn behöver en viss trygghet för att bli trygga i sig själva.
Ang. bråk, det gör man väl aldrig framför barnen?
Det får man ju ta när barnen inte är i närheten!
Kristina
25 juli, 2013 at 15:53Läste kommentarer, kan det vara så att skilsmässobarn tror mer på skilsmässa än vad vi som inte upplevt det?
sofie
25 juli, 2013 at 16:10Sven. Det finns en skillnad på att konstatera att tvåsamhet inte är något för en själv, och att komma och påstå att långa förhållanden utan otrohet inte existerar i något fall. Det är mycket trångsynt att inte förstå att människor fungerar olika.
Det är inte bara biologi som spelar roll när vi tar våra beslut, det förstår du förhoppningsvis.
Kajsa Edetoft
25 juli, 2013 at 16:21Du är så jäkla grym Katrin!!!! Så in i vassen intressant! Du är modern, intelligent, lyhörd, och har sååå mkt intressanta infalls vinklar! Love it! Hatälskade din blogg i början m nu älskar jag den! Känner igen mig i dig i så mkt!! Så härligt m frispråkiga människor som lever! Heja heja – detta är ett generellt inlägg och syftar ej specifikt t vad du skrev idag. Fler tjejer skulle behöva boostas av dig! Kram!
anonym
25 juli, 2013 at 16:46Ära vare ditt namn
AMEN
Klara
25 juli, 2013 at 16:52Ärligt talat så har mina föräldrar skilsmässa varit det bästa som kunnat hända. Inget barn mår bra av arga/sura/ledsna föräldrar. Då finns det ingen trygghet för barnet trots att ungen bor med BÅDA föräldrarna.
Tina
25 juli, 2013 at 17:14Man väljer inte alltid. Men jag håller med dig i om jag skulle hellre också väga 89 kg och aldrig kunna gå ner, än att vara utan min son en endaste dag. Jag är ändå skild. Jag har inte njutit av varannan vecka, utan grät varje gång när min son hade åkt till sin pappa i ett par år faktiskt. Men folk är olika. Man vänjer sig successivt och framför allt så blir barnen större. Nu ringer vi, sms:ar, FB och instagrammar med varandra när han inte är hos mig- men å andra sidan så är han lika ofta hos kompisar, mormor eller på läger eller dylikt numera. Han är 14 år nu. Han minns inte ens tiden innan vi separerade, då han var så liten- så inget trauma i det iaf. Men livet är inte så svart eller vitt, det blir mer jämngrått med åren och vi gör så gott vi kan. Jag är dock skilsmässobarn och lever i en bonusfamilj- min tes är att barnen inte mår dåligt av att föräldrarna är skilda, men av att inte få prioriteras av sina föräldrar (större intresse för t ex ny partner), skuldbeläggande (det absolut värsta som finns!), skitsnack (brist på respekt för den andra föräldern) och att behöva bo på två olika ställen. Våra bonusbarn har valt att bo på det ena eller andra stället när de har blivit stora (gymnasieålderna) – en del hos mamman och en del hos pappan. Barn behöver veta att båda deras föräldrar älskar dem, det är det viktigaste av allt. Boende, hurvida deras föräldrar är kära i varandra eller någon annan spelar mindre roll- deras val kan lika gärna avgöras av att bästa polaren bor bredvid den ena föräldern, eller att den andra har det bättre ställt så att det är godare mat där. Typ. Barn är långt ifrån lika komplicerade som vi är. Tack och lov. Vi får bara låta bli att smitta av oss på dem och älska dem förbehållslöst och självklart, så blir det ok.
ida
25 juli, 2013 at 17:49Ibland har man sån otur att föräldrarna är helt kärlekslösa både som gifta och skilda. Folk gör väl så gott dom kan efter sina värderingar och förståelse, men vissa är synnerligen okapabla som föräldrar och borde aldrig fått barn från första början. Omöjligt att säga hur man ska vara som förälder med dessutom då alla barn lixom vuxna är helt olika och har olika behov, olika känslighet, och olika förståelse..
Moa
25 juli, 2013 at 17:50Och DÄR har vi anledningen till att vi lever ojämnställt!! Hör du hur du låter? Varför skulle han inte fixa det??? Antagligen inte på ”ditt sätt” men han skulle alla gånger fixa det men eftersom du tagit på dig detta kommer ni aldrig ha en jämställd relation och så klagar du på att du får göra allt! Kvinnor som du gör mig mörkrädd.
Elin
25 juli, 2013 at 17:57Uhhh, håller med dig om att det är min värsta mardröm. Jag skulle dö litegrann varje vecka utan barnen.
Men jag skulle lämna relationen ändå till slut, om den fortsatte att vara dålig år efter år och det inte gick att rädda hur mycket jag än försökte. Jag skulle göra det för barnens skull för jag tror (och har egen erfarenhet av) att barn mår otroligt dåligt av att se sina föräldrar må dåligt. Och barn känner hur stämningen är.
Det skulle vara den enda anledningen. Om jag bara tänkte på mig själv skulle jag nog aldrig ta mig ur relationen och förlora den tiden med barnen.
Nillan
25 juli, 2013 at 18:34Håller med föregående talare!
För om du inte har större förtroende för din sambo än så här…alltså varför valde du honom som pappa till ditt barn då?
E
25 juli, 2013 at 18:37Sven borde flytta till det sista matriarkatet http://silkrainmedia.com/kingdomofwomen/.
Där är ”vandrande äktenskap” det som gäller. Tror att tvåsamhet och äktenskap främst är ett manligt påhitt för att försäkra att avkomman han ska uppfostra verkligen är hans.
Nillan
25 juli, 2013 at 18:42Jag är inte skilsmässobarn och mina föräldrar hade ett väldigt fint äktenskap och liv tillsammans.
Dock tror jag att det är ytterst få som tar lätt på det här med att skilja sig. Det är snarare en myt.
Att folk i äldre generationer inte skilde sig så ofta som vi gör numera är väl inte så konstigt. Kvinnan hade ju för sjutton ingen egen försörjning. I flesta fall.
Annie
25 juli, 2013 at 18:50Följde en tramsig skvallerlänk och kom nu hit, till detta inlägg. Som man ba: ”????”.
Jag tycker att du kan sluta skriva om Mia Skäringer nu. Hon behöver inte dras in i den här geggan du kallar blogg. Låt henne vara. Mia är en grymt bra förebild för många människor som har ett känsloliv. Alltså, dom KAN KÄNNA. Vara extra eller bara vanligt mänskligt känsliga etc. Det jag tycker är fel i din text är att du skriver att du ändå skulle vara fortsatt gift även fastän det är åt helvete i förhållandet. Du skulle kasta bort hela ditt liv på att inte känna dig lycklig och att ha något i baktanken att du ”kanske kunnat vara mer lycklig nu än vad jag är”. Trivs inte föräldrarna ihop, bråkar konstant, förstör sina barns barndomar m.m. Det spelar ingen roll om det är högljutt eller lågmält bråk/spänd relation, små grytor har stora öron. Folk som inte trivs i sina förhållanden bör omedelbart göra slut eller alternativt skilja sig så att livet kan få gå den riktning det var menat att gå. Ringo skulle du förmodligen ändå få pussa på varenda dag då det inte är skrivet i sten att det skulle vara delad vårdnad. De flesta barnen hamnar hos mamma.
Du och Mia är två HELT SKILDA PERSONER. Du är hennes motsatts. Jag uppfattar henne som en varm, humoristisk och trevlig person. Det är det motsatta som jag uppfattar dig som
Trevlig helg i förskott!
J
25 juli, 2013 at 19:35Oj Sven! Hur har du det i livet? Du missar det mest fantastiska som finns!
J
25 juli, 2013 at 19:39Det osar (stinker) avundsjuka!
Anki
25 juli, 2013 at 19:44Hur gammaldags är du i huvudet?! Samma som du skrev om din lediga dag när du stod vid spisen och Bingo hängde på gymmet på sin. 2013 är här!!
E
25 juli, 2013 at 19:45Jag är skilsmässobarn och det är och har varit underbart under hela min uppväxt. Mina föräldrar tog mig aldrig förgivet som många av mina vänners föräldrar gjorde. Vi passade alltid på att göra det bästa av tiden och att känna lite saknad tror jag var nyttigt. När jag blev äldre var det ”jobbigaste” att flytta runt alla kläder, ta mig fram och tillbaka ect. Men jag hann aldrig tröttna på mina föräldrar, var mer som en liten paus varje vecka vilket var skönt. Vi bråkade aldrig, inte äns från barnsben, då vi aldrig blev irriterade på varandra, vi visste att det inte var värt det då jag skulle iväg om några dagar. Jag kan inte svara för mina föräldrar men vi har ofta pratat om det och självklart saknade de mig, men de hade samtidigt tid för sig själva. Då de hade en vecka barnfritt kunde de passa på att göra saker, utan dåligt samvete! Vilket jag tror många föräldrar (speciellt mammor) får när de lämnar barnet. För mig var mina föräldrars skillsmässa det bästa som hänt mig!
J
25 juli, 2013 at 20:02Bra Katrin!
Ser många kommentarer där folk påpekar att det faktiskt är bättre för barnen att föräldrarna separerar ur en dålig relation. Jo visst kanske det… Men ni människor som skriver det här hur tänker ni? Om man är lite smart så ser man till att ha en fungerande relation INNAN man skaffar barn.
Min dotter är 14 månader och har aldrig sovit borta. Jag klarar inte det! Hur skulle jag då klara varannan vecka? Mitt liv skulle gå i tusen bitar. Men jag älskar min sambo! Vi har en över 6 år lång historia tillsammans och ju längre den historias blir ju mer älskar jag honom. Han är mitt liv och jag skulle aldrig byta ut honom. 50% av mitt barns arvsanlag kommer från honom. Varför skulle jag vilja byta bort honom?!
Hans mamma har skiljt sig från hans pappa och nu under senare år har hon skiljt sig från hans lillebrors pappa. Han har mått väldigt dåligt och hans lillebror mår väldigt dåligt. Hans lillebrors föräldrar hatar varandra så mycket att ingen av dom vill prata med varandra. Rätten är inblandad och båda berättar för killen som var 6 år när dom skiljde sig att dom vill att han bara ska bo hos sig själva. Dom snackar skit om varandra inför pojken och han gråter krokodiltårar i sin ensamhet för att hand pappa och den sidan av släkten hatar hans älskade mamma och för att hans mamma och den sidan av släkten hatar hans älskade pappa. Det riktigt skär i hjärtat på mig och jag är så otroligt glad över att jag skaffat barn av kärlek!
J
25 juli, 2013 at 20:04Är det modernt att skilja sig eller? Det verkar ju så…
J
25 juli, 2013 at 20:06Och förresten det kommer du ihåg men du missar att Katrin har skrivit en kokbok och antagligen älskar att laga mat på sin fritid för att det är hennes intresse.
Kristina
25 juli, 2013 at 20:25Sant.
Men de lagar sina förhållanden medan många kastar bort det.
Lenita
25 juli, 2013 at 20:40Vadå skilja dig – du är väl inte ens gift?
Mari
25 juli, 2013 at 20:42Men snälla du, det förstår du väl att de flesta skaffar barn av kärlek! Man planerar inte direkt att skiljas, man tror ju såklart att ens kärlek ska vara för evigt. Men saker kan hända i livet som gör att känslor förändras. Mina föräldrar var gifta i 16 år, 3 barn skaffade av kärlek. Men känslorna förändrades av olika anledningar och de var inte lyckliga ihop längre, och skildes. Det var inget lätt beslut men det var bäst för dem, och i förlängningen oss barn.
En 14 månaders baby är så liten ännu så självklart vill du som nybliven mamma inte vara borta från hen en enda minut! Det blir en annan sak när barnen är stora och har en egen vilja.
Madde
25 juli, 2013 at 20:55Sådär resonerar man med små barn ..
Man tror inte man överlever en dag utan dem :-/
Men vi har dem till låns ..
Å den dag dom klarar sig utan oss DÅ får vi lära oss klara oss utan dem
Självklart älskar vi våra ”barn” hela livet
Vare sig dom e 1 5 20 eller 50
Men var sak har sin tid HUR klyschigt det än låter
Säger inte alls att det e okej att skiljas å låta barnen
leva med skilda föräldrar MEN man är inte bara mamma/pappa
man e faktiskt en egen individ med en slags skyldighet mot sig själv
att leva ett bra å lyckligt liv å tänka lite på sig själv å inte leva genom sina barn Som sagt de har så småningom sitt eget liv att leva
Jobba istället på att få hela familjen att vilja leva tillsammans hela livet <3
Kärlek e liksom inte gratis man måste jobba på att ha det gott å fint tillsammans Lycka till !!
Carrie Cabbagehead
25 juli, 2013 at 20:57Hahahaha… Va??? Låt Mia vara, sluta skriv om Mia. ” Hon förtjänar inte att dras in i den här geggan du kallar blogg” Jag ba ????
Jenny
25 juli, 2013 at 21:43Det där kan du ju inte veta något om om du aldrig har varit i ett äktenskap som är så olyckligt att du vill skiljas. Jag och min man gifte oss med föresatsen att vi aldrig skulle skilja oss. Tills den stund jag kände att vi aldrig skulle kunna leva lyckligt ihop, att det aldrig skulle kunna gå att prata med honom, att han aldrig skulle se oss som ett team utan se mig som min fiende ville jag absolut inte skilja mig. Det fanns inte. Men en dag vägde den negativa vågskålen över och jag kände att det inte fanns något alternativ. Hellre träffar jag inte min dotter varannan vecka än utsätter henne för min och hennes pappas ständiga bråk och min olycka. När vi hade separerat och det var klart insåg jag vilken energi äktenskapet hade tagit. Jag hade jobbat på halvfart i brist på energi. Jag var alltid orolig över bråken om vår dotters uppfostran och alla andra bråk. Jag var olycklig över att vi ville leva så olika liv. Jag mådde väldigt dåligt över hans förhållande till alkohol. Allt detta trots att jag älskade honom. Nu ett och ett halvt år efter separationen har min dotter en relation med sin far som hon aldrig skulle haft om vi inte hade skiljt oss. Jag och han håller på att få en bättre relation som föräldrar. Jag är lycklig och full av energi igen. Jag saknar min dotter enormt varannan vecka men vi är alla lyckligare så här.
Irene
25 juli, 2013 at 21:57Absolut leva singel utan barn då slipper man alla problem.För att inte tala om alla som skaffar barn som hamnar hos soc som ingen orkar ta hand om.
Marianne
25 juli, 2013 at 22:31Jag har haft svårt att förstå egen tid. För mig har egentid varit att jag haft tid att göra ngt med mina barn. Idag är de vuxna och jag är så tacksam för all den tid jag haft med dem. Tänker på alla som jagar tid från sina barn hur mycket de förlorar. Åren går så snabbt och det går fort när de väljer kompisar före familjen. Tanken på delad vårdnad blir därför så skrämmande är glad att jag valde en annan väg. Kan också tillägga att idag har jag det bra med min man och att vi kan dela det vi älskar mest våra barn. Och den egna tiden har vi hur mycket som helst av nu och nu njuter vi för nu är det livet som har valt inte valt bort våra barns uppväxt.
❤
25 juli, 2013 at 22:31Hahahahaha!!! Jag garvar på mig!! Sven, värsta tönten….jagar någon att fila och fisa i soffan med… Stackar’n.
❤
25 juli, 2013 at 22:52Vänta vänta…. Förlovad, spädbarn och tvååring? Träffar en brud på konferens och då är förhållandet han är i plötsligt en ”återvändsgränd”? Låter riktigt labilt.
Hyrestanten
26 juli, 2013 at 01:23Så förvånad jag blir över ditt sätt att uttrycka dig Katrin. Ibland kan man tro att du är en tonåring, så fördömande och ovetande.
De som uttalar sig som du angående skilsmässor är ju bevisligen de som inte råkat ut för män som misshandlar osv. Inte tror du väl att barn mår bra av att växa upp under såna förhållanden? Såna män visar ofta inte de sidorna förrän de flyttat ihop och gift sig med sina kvinnor. Jag är glad över att du har en bra man och ett bra förhållande men jag önskar att du ska tänka ett varv till innan du slänger ur dig vadsomhelst.
kerstin
26 juli, 2013 at 07:48Du tror inte att barnet/barnen mår dåligt av att bo hos föräldrar som har en usel relation till varandra?
Självklart gör de det och det ska man verkligen inte utsätta barnen för. Klart barnen känner av att föräldrarna inte mår bra, barn är klokare än man tror och känner av fel i luften, dem kan du aldrig dölja. Lever man i en usel relation och har barn ska man avsluta den både för sig själv och barnen. Sen om du vill veta hur skilsmässobarn mår så…..
Du har ju ett exempel hos dig då och då som du kan kolla på hur hon mår att leva med skilda föräldrar….Nova. Alla föräldrar känner väl olika vid en skilsmässa, men att sitta i buskarna och byta kläder på barnen hör nog till undantagen. Att enbart sakna barnen den vecka man är föräldrafri och inte kunna ta sig för något annat än att sakna kanske man känner i början dock inte alla. man lär sig att leva med det och det tror jag de flesta föräldrar gör. Tycker hennes bok som du beskriver den verkar vara en skrämselbok och bara skriva om dåliga saker med en skilsmässa. Jag har inte läst den själv men jag går på det lilla du skrivit om boken.
Camilla
26 juli, 2013 at 09:19Jag separerade från mina två barns far för tre år sen, och jag är en av de mammorna som lider. Tycker det är hemskt utan barnen. Jag har varit den som haft allt ansvar för barnen i stort sett, då mitt ex jobbade mycket och prioriterade andra saker än familjen. Därför känns det antagligen extra svårt att släppa taget och inte ha full kontroll över barnen. Rent själviskt känns det rätt surt att jag gjort allt själv under typ hela deras uppväxt och nu har han ändå rätt till dem på samma sätt som jag. Men bra för barnen såklart! Vill ju att de ska ha en bra relation med sin pappa. Jag är nu gift med en ny man och vi har en liten bebis. Men saknaden efter de stora är inte mindre för att jag nu har ett barn på heltid. Snarare tvärtom. Men jag har kompisar som älskar sin varannan lediga vecka och ”lever livet” då. Så alla är vi väl olika.
Helena
26 juli, 2013 at 09:25Jag vet inte vilka du kommentarer som du läser, men denna skulle jag önska att du ögnade igenom!
Mina föräldrar, födda under 60-talet, har så länge jag kan minnas haft enorma bråk, framför allt när pappa har tagit ett par, tre öl och de har skrikit, tagit sönder inredning, stuckit ut och iväg utan att säga ett ord, kört bil påverkade, gråtit, svurit, velat ta sina liv för den miserabla familjesituationen och jag och min bror har inget hellre velat än att de ska säga bye bye till varandra och separera. Varför de inte har gjort det? För att de håller ihop för vår skull, för mig och min brors skull, för att rädda familjen, ge oss en uppväxt och barndom med båda föräldrarna närvarande. Vad jag säger om det? Fuck it. Så många gånger som jag har varit så rädd, så många kvällar jag ensam vandrat runt utomhus, så många gånger jag stått med telefonen i handen för att ringa BRIS men inte vågat, så många gånger jag bönat och bett om en separation, så många gånger jag har hällt ut alkohol, sagt förlåt som om jag varit orsaken och på riktigt bajsat på mig av rädsla, som trettonåring.
Idag har de det någorlunda bra, mamma och pappa. I fjol levde vi i ett fyra månader långt helvete med hot om självmord nästan varje dag, men nu har de tagit tag i sina problem och börjat gå hos en familjerådgivare. I 21 år, innan jag i höstat flyttade hemifrån, tampades jag med vår familjesituationen; varje helg, varje högtid, varje fest och varje lov och semester. Riktigt skitiga 21 år, faktiskt, som hade kunnat lösas enkelt genom en separation.
De men jag har kommer finnas kvar för resten av mitt liv och otaliga gånger har jag suttit hos kuratorer och berättat om min barndom. Få aldrig för dig att det alltid är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller för din egen skull, för det är det inte. Jag är ett levande exempel på det och ärligt talat vet jag inte om jag själv vill ha barn, för tänk om jag gör samma tabbe som mamma och pappa.
Sandra
26 juli, 2013 at 09:51Det finns en anledning till att man valde att gå vidare med livet med den man lever med, det är ju att man byggt upp ett liv tillsammans och att man vill ta det till en ny nivå. Sen att man har svackor i ett förhållande är ju inte konstigt alls, jag menar att ingen människa är i på topp varenda dag. Och sen är det ju så att den som står en närmast får ju tyvärr ta detta men det är ju även för att man är trygg med den människan. Sen är inte gräset grönare på andra sidan, det handlar om att vattna det man har. Jag har inte skaffat barn för att träffa dom varannan vecka. Punkt 🙂
hihi
26 juli, 2013 at 10:24har aldrig fattat vad som är så ”hemskt” med att ens föräldrar skiljer sig och varför barnet skulle tro det var hens fel eller varför det skulle ens bli påverkat.. måste nog vara väldigt känsliga människor det där..
mina föräldrar var aldrig gifta men flytta isär när jag var 8. var ingen stor grej för mig.. mamma o pappa vill bo på olika ställen. hur bra som helst 😉
Lina
26 juli, 2013 at 11:11Tänk på de hemska 89 kg du hellre skulle välja över att ha din son varannan vecka när du träffar en fet mamma nästa gång. Hon kanske ha valt stanna hos sitt/sina barn istället för att orka ta tag i sig själv. Vikten är kanske där för hon är i en psykisk ohälsosam relation och inte har tid med sig själv utan lägger allt på sitt/sina barn. Bara en tanke om medmänsklighet, döm inte ”hunden efter pälsen.”
Tess
26 juli, 2013 at 11:22Det är ju ditt val att aldrig lämna relationen, hur jävligt du en mår. Men om din snubbe väljer att lämna er relation, då har du inget val. Då blir det varannan vecka vare sig du vill eller inte!
Tessan
26 juli, 2013 at 11:33Håller helt med dig!! Mina föräldrar bråkade inte men deras förhållande var helt kärlekslöst i flera år innan dom äntligen delade på sig! Som barn att se sina föräldrar olyckliga och aldrig ens ta i varandra är asjobbigt. Nu mår dom mycket bättre båda två! Är själv separerad från min dotters pappa och skulle aldrig stanna i ett förhållande för barnens skull! Inte när jag vet av egen erfarenhet hur man känner som barn om man märker att föräldrarna håller ihop för min skull och är olyckliga, inget barn mår bra av de!!
Tessan
26 juli, 2013 at 11:37Blir deprimerad när jag läser de här, alltså fy f.n för mammor som tror att inte pappan till sina barn skulle kunna sköta om dom! Vi mammor är inte bättre på att sköta barn vi gör de på ett sätt och papporna på ett sätt, varken sämre eller bättre.
Tessan
26 juli, 2013 at 11:38Bra sagt!!!
snarg
26 juli, 2013 at 13:48för de första kanske de inte är så smart att skaffa barn med nån man inte vet de kommer hålla med men ni som skaffar barn tänker ju inte utan är drivna av hormoner.
sen om man inte klarar av en vecka själv utan sprit och droger bör man inte ha skaffat barn till att börja med för de är tecken på att man har 0 självkänsla, omogen, är psykiskt, hormoniskt, känslomässigt ostabil om man behöver en annan människa runt om en för att klara sig så hur hade man då tänkt uppfostra en unge om man inte kan ta hand om sig själv?
sen om man är överlycklig och känner sig fri den veckan man är utan ungen kanske man skulle TÄNKT på de innan man skaffade barn?
pack hela bunten
Sofie
26 juli, 2013 at 14:05Men Katrin.. Folk kan väl få vara olika utan att du surar ner dig totalt på dom?? Jag skulle dö om jag bara fick träffa mitt barn varannan vecka!
Anna
26 juli, 2013 at 15:56Handlar mycket om hur man är som person. Jag känner föräldrar som aldrig skulle kunna vara en dag utan dina barn utan att längta ihjäl sig, och jag känner föräldrar som tycker varannan veckas livet är fantastiskt.
Anna
26 juli, 2013 at 16:00Ett tips om du om Bingo separerar någon gång, se till att bo grannar. Paulo Roberto och Lena har ju löst det på det viset, och jag tror det är kanon om man klarar av det.
Petra
26 juli, 2013 at 19:02Jag tycker att alla föräldrar ska tänka sig för och kämpa in i det sista, funkar det inte så är det ju så klat enda alternativet…men kämpa och ge inte upp för lätt…
Separerade själv från min dotters pappa för 1,5 år sedan och jag lipar ff som en unge varje gång hon har sina pappa dagar. Sörjer varje gång att jag inte kunde ge henne ”kärnfamiljen”. hon är 5 idag och tycker det är jättejobbigt att lämna mig och lämna sin pappa…hennes största önskan är att vi åtminstånde kunde bo jämte varandra så att hon kund få vinka till oss… det är som att slita ut hjärtat varje gång vi pratar om det.
Tycker inte att det är ett dugg jävla skönt att vara barnledig eftersom jag inte är det när jag vill det själv…utan jag är tvingad till det…egot i mig känner att hon är mer min än hans och att han stjäl henne från mig…
fattar inte dom som tycker att det är toppen att ha varannan veck te.x…säger inte at det är fel att känna så…önskar själv att jag kommer dit en dag…
Väntar bara på att detta vidriga dåliga samvete ska ge med sig och att min dotter ska börja trivas….hon har dessutom turen att ha två föräldrar som är vänner och kan prata med varandra….tänker på dom stackare som har föräldrar som inte tål varandra…barnmisshandel i mina ögon…
Mikaela
26 juli, 2013 at 22:20Vem vill missa halva sitt barns uppväxt?INGEN!!!
LI
26 juli, 2013 at 22:46Kunde inte formulera det bättre själv
Maria
27 juli, 2013 at 00:01Jag har bestämt mig. Om jag får barn kommer jag aldrig skilja mig, har man gjort valet att skaffa barn med någon får man stå för det. Är själv skilsmässobarn och skulle ALDRIG utsätta mina barn för det. Kan man inte hålla ihop i arton år avstår man från att skaffa barn! Simple as that.
Mari
27 juli, 2013 at 00:14Shit va dum du är! Jag trodde du var en smart tjej, men har idag fått motsatsen bevisad. Min man slog mig! Tycker du jag skulle stannat i den relationen? Hoppas du är modig nog att svara här men det är du förmodligen inte!!
Mittperfektaliv
27 juli, 2013 at 02:23Vinkel på detta. Jag är uppväxt i en ”perfekt kärnfamilj”. Mina föräldrar skilde sig när jag var 20 och avslöjade då att de levt i ett kärlekslöst förhållande under de senaste ca 20 åren (no shit Sherlock) men att de hållit ihop för barnen.
Så.. hur har detta påverkat mig och mina syskon? Vi diskuterade detta för bara någon vecka sedan och drog dessa slutsatser.
1) Vi har extremt svårt att visa känslor. Glädje, sorg, ilska, kärlek, you name it..
2) Vi visar att vi duger genom att åstadkomma saker inte genom att vara de vi är och vi visar uppskattning genom att bjuda på mat.
2) Vi är kalla och distansierade och har svårt att släppa människor nära inpå oss.
3) Vi har ingen nära relation till våra föräldrar, vi gillar dem inte ens särskilt mycket.
Om detta hade sett annorlunda ut om våra föräldrar hade separerat tidigare vet jag såklart inte och vi var inte på något sätt olyckliga under vår uppväxt (vi visste ju inget annat) men de var inga superförebilder när det gällde relationer.
Fia
27 juli, 2013 at 23:03Vilken otroligt korkad jämförelse med vikten……har du inte slutat med din vikthets ännu och börjat se till andra värden..Tröttsamt och barnsligt!!!
nica nicasson
27 juli, 2013 at 23:55Nu handlade väl frågan om hur det är att leva utan sina barn, den tid de är hos den andra föräldern? Så förstod jag inlägget. Och om man kan vara lycklig utan dem. Jag har aldrig ångrat skilsmässa, men har heller aldrig varit nöjd, glad, utan barnen. Jag tycker att det är något man får pressa sig till att acceptera, och något man aldrig kommer överens med sig själv om att det är bra. Så är det för mig. Inte för deras skull, utan för min skull. Man äger inte sina barn, det vet man, men det är ändå så att man inte har skaffat dem för att vara utan dem varannan vecka eller under tvåveckorsperioder året runt, under hela deras uppväxt. Jag tror inte att det är någon förälder som mår toppen av det, men några lyckas acceptera det och gå i och ur – andra mår konstant dåligt.
Annie
28 juli, 2013 at 00:04Och du ”ba va ????”
Ja. Det var konstruktiv feedback, haha!
kerstin
28 juli, 2013 at 09:07men utsätta dina barn för att leva i ert döda och dåliga förhållande skulle du kunna? Sen det dummaste jag hört är din avslutande mening. man kan aldrig veta om ett förhållande håller eller inte. Helt knäppt att tycka att man ska hålla ihop i 18 år bara för barnens skull även om förhållandet är slut. Om man inte klarar det skulle man aldrig ha skaffat barn. Så alla som skaffar barn och sen hamnar där förhållandet inte längre håller är usla och borde inte ha skaffat barn.
Nej tänk till innan du kastar ur dig saker nästa gång.
kerstin
28 juli, 2013 at 09:12Vilken fruktansvärd manssyn du har. Här talar du för dig själv. så här är du. Men långt ifrån alla män. Finns både kvinnor och män som är som du, men att påstå att alla män är sådana är riktigt korkat. Sen höjden var väl att alla långa förhållande innehåller otrohet. Ja jösses vilken syn du ha rpå männen och äktenskapet.
Sara
29 juli, 2013 at 15:43Jag och min man skiljde oss när vår son var 3 år. Sonen bor hos mig men är hos sin pappa varannan helg, fredag till måndag.
Och ja, jag njuuuuter av mina ensamhelger! Njuter av att få vara ego, bada i fred, äta vuxenmiddag, träffa vänner, festa, komma och gå som jag vill, sova länge på morgonen och gå runt hemma i pyjamas och äta smågodis till frukost, lunch och middag.
FridaW
29 juli, 2013 at 15:59Jag tänkte nog också sådär, att man håller väl ihop. Men så stod jag där en dag med allt jag hade drömt om; ett barn, hus, giftermål osv. Och var så fruktansvärt olycklig. Relationen mellan mig och mitt barns pappa var inte dålig, men den var långt ifrån bra. Ingen av oss älskade den andra längre, så vi valde att skilja oss. Utan bråk, skrik, otrohetsaffärer eller liknande. Vi valde att gå skilda vägar innan vi blev ovänner. Det är nu snart ett år sedan och vi ångrar oss inte det minsta. Vi är väldigt goda vänner och har ett bra samarbete kring vårt barn, och vi är båda två lyckliga fast på varsitt håll. Och jag skäms inte för att säga att jag njuter av mina barnfria veckor. Det är självklart inte optimalt, och jag har full förståelse för att många hatar det. Men jag tänker inte ljuga och säga att det är hemskt när jag inte tycker det. När mitt barn är hos mig har jag kraft och energi att vara den bästa mamma jag kan vara, och de veckor jag är barnfri fokuserar jag på jobb, träning och att umgås med vänner. Alla är vi olika och olika saker funkar för olika människor, man kan väl bara hoppas att folk lever sina liv så som de själva vill och inte utefter hur andra ser på dem eller utefter vad någon skrivit i en bok eller vad samhället tycker. Man måste utgå från sig själv, vad som gör en lycklig och sen stå för de val man gör.
Johanna
29 juli, 2013 at 20:55Själv är jag ett skilsmässobarn, har varit med om tre skilsmässor under min barndom och måste säga att den sista skilsmässan var nog det bästa som kunde hända för min mamma, mig och min bror. Att leva i ett osunt förhållande gör att barnen också drabbas. Förmodligen mer än du tror, så skulle du vilja göra ditt barn psykiskt illa genom att vara i ett osunt förhållande? Om det skulle vara så att din partner börjar ändra sig och t.ex. misshandla dig och göra dig psykiskt illa så kommer du inte vilja leva i det förhållandet och jag tror inte du skulle vilja att leva med rädslan att din partner kanske skulle misshandla någon av era barn. Självklart att man älskar sin partner nu, men ingen vet hur framtiden kommer se ut.
mamma till 3
16 augusti, 2013 at 19:14funderat på att barn växer och blir stora å får egen vilja? kan lova dig att tonåringen gärna vill vara utan dig ibland och hänga med dom funkar inte varje dag. Det går att skiljas med olika lösningar
Jaana
19 september, 2013 at 22:54Jag fattar precis vad du menar. Så gjorde jag i sex år. Tills min fina 10-åriga pojk sa till mej: ”Jag vill att du eller pappa dör” Jag: Va? Grabben: ”Jag vill inte mer och det kan bara ta slut om ngn av er dör” Han kunde inte ha mer rätt. Igår gick skilsmässan igenom. Vemod och sorg men samtidigt ska inte min fina grabb kunna önska livet ur sina föräldrar. Jag hoppas att lyckan hittar tbx till mej och grabben för det är vi värda. Men jag fattar, för jag var också beredd att gå hur långt som helst ”89 kg utan pardon” 😉
Morsan
6 juli, 2014 at 01:20Jag vet inte hur jag ska börja eller förklara, men allt har en gräns och allt har ett pris. Ibland förstår man inte vad priset innebär att skiljas. Jag visste att det skulle vara tufft, men inte så tufft. Jag håller på att förlora allt, men jag står upp. Jag vet att jag måste, jag kan inte gå under.
Läs gärna vidare om kampen att ta sig fri från en skilsmässa utöver de flesta andra.
Katarina
10 februari, 2015 at 06:08Katrin, jag har samma filosofi som du. Jag måste få vara delaktig i mina barns liv till 100%- varje dag. Varje högtid. Det är en ur-instinkt jag bär på, att det är MINA barn. När det gäller dem är jag så lite intellektuell som en reptil. Så är det. Jag vill kunna natta. Jag vill kunna hålla om. Jag vill kunna plåstra och trösta. I dagsläget tänker jag att jag hade föredragit att stänga av mina känslor för en otrogen man tills barnen är typ 20 år- än att behöva släppa närheten till mina små. MEN så tänker jag att när jag skulle bli en 60 år tant i mina bästa år- ja DÅ skulle jag leva loppan i frihet:)
Selma
5 augusti, 2015 at 09:15Livet kan ta sina underliga svängar. Din blogg kom upp när jag sökte på skilsmässobloggar. Resonerade som du förr. Är också skild nu, och du är väl på väg. Lycka till till oss starka kvinnor!
Jeane
29 juni, 2016 at 12:25Håller med Selma här ovan om att livet kan ta underliga svängar. Sökte också på skilsmässobloggar och fick denna sida som träff.
Människor förändras, och tur är väl det, men det hade varit intressant med inlägg från dig där du berättar vad som skiljer dig idag från den människa du var när du skrev detta inlägg? Och då framför allt citatet om att du aldrig skulle skilja dig hur dåligt ditt äktenskap än var.
/Jeanette
Marre
5 augusti, 2016 at 07:27Är det möjligt att kunna prata för alla och envar? Det är alltid barnen det är synd om. Vuxna klarar sig alltid. Det blir så mycket separationer för barnen. Och man byggde på en dröm och den krossades, det är jobbigt med skilsmässa. Men barn känner. Att leva ihop fast man inte älskar varandra längre – det märker barn också . Ständiga bråk under samma tak är också jobbigt. Som skild får du tillbaka friheten igen. Du gör vad fan du vill. Skilsmässa är inte svart eller vitt. Livet är inte svart eller vitt. Det är som det är.
Gabriella
1 november, 2016 at 16:28Jag tänkte likadant, stod ut i flera år i en relation som gjorde mig oerhört olycklig. Sen plötsligt vågade jag ta steget och herregud vad mycket bättre allting är just nu. Vi bråkar aldrig, är vänliga mot varandra och hjälper där det behövs. Jag vägrar tro att en separation självklart måste vara traumatisk för barnen. Inte mer än en flytt. Tror våra barn hade mått sämre över att behöva byta skola. Våra barn var vana med att vara med en förälder i taget redan innan eftersom min man jobbade så mycket, så den enda skillnaden var att jag flyttade till en annan bostad i närheten. De fick ett extra hem och tyckte faktiskt att det var jättekul tro det eller ej. De får en mamma som är pigg, glad, entusiastisk och de får mer tid med sin tidigare frånvarande pappa. Jag ryser av lycka inombords varje gång jag tänker på hur bra det blev. Jag känner mig så stolt över att jag vågade, att jag var så modig.. Och nu följer jag dig och Bingo för ni är de enda som verkar ha en lika lycklig skilsmässa som jag. Utan dramatik.
Undrar
5 september, 2018 at 11:09Vad fick dig att ändå separera? Eller iofs det kanske inte var ditt beslut? Undrar genuint då jag tyckt som du i det här inlägget men nu börjar känna att det kanske är bättre att skilja sig.