Jag deppar vidare

Jag vill inte vara tjatig men nu är jag inne på mensdag två och jag känner mig fortfarande nere och… mer känslig nu är arg. Jag märker hur jag är totalt överkänslig och reagerar väldigt dramatiskt på saker i min omgivning. Hur? Jo men jag åt lunch med två av mina bästa vänner idag och efter lunchen hade jag dåligt samvete för att jag känner att jag var vresig mot dem under lunchen. Jag kände det redan under lunchen och slet därför åt mig notan när den kom. Som att jag lindrade mitt dåliga samvete lite genom att bjuda dem på lunchen. Som en outtalad ursäkt på nåt sjukt sätt. Jag tror inte att de tänkte på att jag var vresig eftersom jag påpekade att jag kände mig deppig och lättirriterad men jag mådde dåligt över att jag kanske eventuellt hade uppfattats som otrevlig och dryg av dem.

Sen var det dags för Rambo att få sina andra sprutor och till skillnad från förra gången så reagerade han väldigt starkt på dem idag. Jag visste inte det för då hade jag gått hem direkt men istället gick jag till Fältan. Jag hann knappt komma fram förrän han började gallskrika, blev jättevarm och helt otröstlig. Jag stod då naken i ett omklädningsrum så det blev lite panikläge. För att vara mer specifik så vaggade jag honom i famnen i en bikini på Lindex. Sexig syn? Näe.

Sen somnade han i min famn så jag lade ner honom i vagnen och passade på att gå till H&M för att jämföra badkläder. Där såg jag en mamma som pratade med två vakter. Hon beskrev sin lilla son som försvunnit för dem. Jag kände en kniv i magen och höll på riktigt på att börja lipa. De hittade säkert hennes son och i vanliga fall hade jag inte alls reagerat men just idag kändes det fullkomligt hemskt att bara tänka på att ett barn var borta från sin mamma.

Vidare in på Sabis där jag hamnade parallellt med en kvinna med barnvagn. Jag såg ner i vagnen och såg en lika stor bebis som Rambo. Bara det att den här bebisen inte hade något öga. Jag vet det låter hemskt och det var hemskt. Mamman såg inte mig då jag gick ett snäpp bakom henne så det var ingen fara att jag fastnat med min blick på hennes bebis utan öga. Det andra ögat såg jag inte för bebisen hade en snutte över halva ansiktet men det vänstra ögat såg jag. Det var ett hål med en glaskula i. Jag bröt ihop fullkomligt av synen på den lilla så jag var tvungen att svänga in i en gång och andas djupa andetag och blinka bort tårarna som jag inte lyckades stoppa.

Sen gick jag hem under chock. Jag har aldrig sett en bebis utan öga, jag har aldrig sett en mamma som informerar vakter om sin borttappade son, jag har aldrig varit med om att Rambo skrikit sig blå på grund av feber, jag har aldrig haft sån här JÄVLA mens. Den tar över mitt liv. När är det här över?

Tack @cirpa för jackan jag använder den väldigt mycket och älskar den! #isabelmarant #depptextpåbloggen #katrinz.se