Jag är en sån vinnare. Se på mig och vad jag åstadkommit det är ju fan helt jävla makalöst. Jag började lipa när jag såg den här bilden i tidningen det kändes som att jag skulle explodera av stolthet. Tänk att jag har gjort det här. Jag kan inte alls relatera till det. Min kropp har skapat de här tre små genierna. Mitt hjärta har byggt dem och gett dem trygghet. Min hjärna har gett dem självkänsla och medvetenhet. De vet liksom att de är bäst och kan göra precis vad de vill i sina liv. I varenda blaska läser jag om mitt vilda festande. Som är grundat på ETT poddavsnitt där jag och Malin skämtar om att jag kan behöva en bodyguard. Jag tar aldrig åt mig av vad som skrivs om mig har aldrig gjort kommer aldrig att göra. Men mina kunder gör. Och än så länge är mina små pojkar för små för att dra in stålarna så mamma får göra det ett tag till. Dessutom är mitt kall i livet att rädda världen från fetma och hjälpa folk att leva hälsosamt, samt att jag vill att min farmor ska bli 100 minst så NU RÄCKER det. Jag slutar festa. Snälla Hänt kan ni göra nån rubrik av det, farmor prenumererar. Ni kan använda den här bilden från Camillas releasefest av Supercharlie och i brödtexten kan det stå att jag läser för barnen varje dag, förbjuder skärmar och bara matar dem med broccoli och vegobullar (inte helt osant). Så är vi even Steven sen okej? Annars ska jag fan käka dig levande Tobbe. Har jag redan hängt ut dig? Aaaa men va sjysst då?
