Katrins Snapshots

Asså jävla bittra, sura, misslyckade, ansvarslösa jävla människor. Min psykolog har lärt mig: det är DU som ansvarar för att DU mår bra. Man har liksom inte rätten att skylla på andra och annat. Man tar sin situation och så gör man något bra av den. Det går sällan en dag utan att någon suckar eller kommenterar att vi cyklar på fel ställe, kommer med barnvagn och tar plats, står fel, går fel, tar för mycket plats. Imorse kom en sån där jävel. Ja, jag tar upp hela trottoaren när jag går med mina tre barn. Men jag har rätt att göra det. Jag förstår att det kan vara irriterande att behöva gå om oss men jag kan inte förstå hur det kan vara så jävla svårt att bara säga ”ursäkta” och sen gå vidare. Imorse sa hon ”Du tar upp hela trottoaren”, sen stövlade hon förbi oss. Jag brukar ignorera. Förklara för mina små pojkar att människor inte har lika bra liv som oss och därför är missnöjda och arga och då blir de otrevliga. Asså på riktigt jag förklarar det här flera gånger i månaden. Idag har jag mens. ”Men gå någon annanstans då surkärring!”, sa jag högt efter henne. Sen började jag fnissa och såg på två förvånade barn. Den tredje ser oftast förvånad ut så det var ingen skillnad. ”Men man får ryta till ibland annars trampar de sönder en”, sa jag och skrattade. ”Mamma det är inte att sammarbeta”, sa Rambo som lärt sig ett nytt ord. Ringo såg på mig och jag såg vad han tänkte: ”Moget?”. Barn, så uppfriskande. Jag var mest nöjd att jag lyckats hålla mig från att säga ”Jävla” surkärring.