Katrins Snapshots

A men jisses vilken start stackars Rambo fick i sin skidkarriär. Det blåste så hårt så ungarna flög iväg, jag kämpade med att ta mig till närmaste skydd, vi missade bussen till backen så Alex hämtade taxi. Allt var som en film, pojkarna grät och skrev "vi vill hem", personalen på hotellet undrade om vi verkligen skulle upp i backen. Men vi kom upp. Kastade in killarna gråtandes i skidskolan några minuter försenade. Massa glada ungar på plats så det fanns inget att sjåpa över. Ringo samlade sig fort, Rambo grät och grät. Mitt mammahjärta grät men tron om att man skapar tuffa personer genom kamp var starkare så jag gick därifrån. Han är varm med hjälm och glasögon. Och fröknarna är magiska @skistar_are. 40 minuter senare smög jag ner för att spionera. Nu åker han lift själv. Glad, nöjd och så jävla mycket starkare än för bara en timme sen. Så jag smyger upp i stugan igen. Nöjd över att vi inte gav upp, att vi kämpade oss igenom stormen, att vi stålsatte oss. Alex min i storm med två gallskrikande ungar och en gravid som krampaktigt höll sig i en lyckstolpe för att inte blåsa bort kommer jag skratta länge åt. Paniken och chocken i hans min. Oslagbar. Man kan skratta åt sånt i efterhand vet ni.