Så. Nu ligger vi hemma i sängen. Pojkarna sover och jag ligger i mörkret och funderar. Hittade den här filmen som Ringo filmade. Det här är ett par minuter innan vi hörde skotten smattra några meter ifrån oss. Kan inte låta bli att tänka på att det kunde ha blivit vår sista film någonsin. Jag vet att man inte ska tänka "om" men det är svårt just nu. Jag undrar om jag har bitit ihop så mycket för att hålla god min för barnen att jag snart kommer att bryta ihop. Bra att de ska till landet med Bingo imorgon så kan jag kanske komma ikapp med mina känslor. Det var så sjukt det som hände. Som att vi varit med om ett krig. Folk på flyget hem hade skador i sina ansikten. Folk är besvikna på att Sverige inte ställt upp mer för de drabbade. Jag känner ingen besvikelse alls. Är så otroligt lycklig bara. Att jag ligger hemma i sängen med mina små kottar. Hoppas att Ringo får sova utan mardrömmar inatt. Nu ska jag också sova. Gud alla som förlorat anhöriga. Det är så fruktansvärt.
Susanne
16 juli, 2016 at 01:03Jag tror faktiskt att du kommer klara det här väldigt bra för att sedan bli än starkare och du och Bingo kommer ge Ringo allt känslomässigt stöd han behöver. Bryt ihop när barnen är hos B, sedan samlar du ihop dig och går vidare. Punkt. Jag beundrar dig för en massa saker och jag ”ser” att du ÄR stark, det kommer bli bra detta. Du kommer må bra. ❤️❤️
Davves pappa
16 juli, 2016 at 01:06Hoppas denna händelse gjort dig mer ödmjuk.
Johanna
16 juli, 2016 at 01:16Kärlek och kramar i massor till dig och din familj ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Man blir nog extra ödmjuk efter att ha varit med om något så fruktansvärt.
Ta dig tid att reflektera över allt som skett.
Jag grät när jag tittade på videoklippet….
Såååå otäckt att det var så nära…
Men sån LYCKA att alla ni klarade er.
Pussar och kramar
Nillan
16 juli, 2016 at 01:26Nice – en stad i trauma dagen efter attentatet
Det är en stad i chock och i sorg. Dagen efter ett av de mest blodiga attentaten i Frankrikes historia sörjer Niceborna. 84 människor har dött, varav 10 barn. Ett 30-tal barn som skadats vårdas på sjukhus och för flera av dem är tillståndet allvarligt.
Katrin – All kärlek till dig! Och till din familj! Så fruktansvärt ! Så hemskt!
Mimmi
16 juli, 2016 at 01:43Styrkekramar till dig fina Katrin!
Detta kan ta sin tid att bearbeta, det måste få ta den tid du behöver. Hoppas att du får det stöd du behöver.
Ulrik
16 juli, 2016 at 06:18Tyvärr är vår värld grym och detta händer. Det som händer i oss själva är att vi ser livet med andra ögon, och det kan bara bli bättre och ett sundare sätt att se på livet. Ni alla klarade er. Vilken tur ni hade. Gör något bra av det.
Maria
16 juli, 2016 at 08:57För väl att ni är i säkerhet. Kom ihåg nu att RIngo OCH Rambo behöver få bearbeta detta. Även om Rambo är liten och inte förstår innebörden av vad som hänt, har han bevittnat er rädsla, känslomässigt registrerat vuxnas oro och en miljö kaos och i rädsla. Barnen behöver få förklarat ur ett barns perspektiv vad som hänt. När barn är med om svårigheter som dessa behöver vi vuxna stötta dem genom att via väl valda delar återspegla och bekräfta verkligheten. Det finns bra stöd att få, dryfta hur man kan prata med barn om detta med psykolog för att stävja känslomässigt trauma. Jag kan rekommendera mina kollegor som arbetar som psykologer på Östermalm och vi kan höras via mail isf. Lycka till, allt gott.
Lisa
16 juli, 2016 at 09:11Så fullkomligt ofattbart och hemskt.
Ta hand om er! ????
Modigt av dig att försöka hålla dig lugn inför barnen.
Ju
16 juli, 2016 at 09:19Vad är det modiga med det?
Emi
16 juli, 2016 at 09:24Bra att ni är framme:):)
All kärlek till dig och barnen.
Jag tycker att det är bättre att du är också med barnen närmaste dagarna, det kan förekomma frågor
angående händelsen och det är bara du som kan svara eftersom du var där med dem.
Therese
16 juli, 2016 at 11:46Tycker du är urhäftig! Glad att du skriver att du inte är besviken på Sverige – det är skadat att man ens kan känna besvikelse efter att ha överlevt en sån här sak.
?
16 juli, 2016 at 13:54Undrar bara. Du säger att ni hörde skotten börja smattra? Vaddå för skott? Polisens? Eller mannen i lastbilen?
Hanna
16 juli, 2016 at 18:47Och HUR ska hon kunna veta det?! Först var det väl från lastbilen och sen från polisen, är du helt korkad eller?
?
16 juli, 2016 at 19:29Nej Hanna, jag är inte korkad men det verkar sannerligen du vara, vilket förklarar varför du tar för givet att ingen i din omgivning klarar att göra den minsta, rationella analys eller ens kan tänka innan de svarar.
Jag ställde en genuin fråga. Varför skulle hon inte kunna svara på den? Hon måste väl ha haft en kognitiv uppfattning av sin omgivning?
Hon satt och gjorde film med Ringo när hon plötsligt hörde hur skotten började smattra. Det låter mycket märkligt och jag förstår inte. Det är allt.
?
16 juli, 2016 at 19:41Och dessutom säger hon att skotten som började smattra kom från bara ett par meters håll. Om det då var mannen i bilen som sköt (fast det står det ingenting om) eller polisen som sköt mot mannen, och lastbilen därför befann sig precis bredvid henne, borde hon då inte hört lastbilen köra in i folkhavet och meja ner alla runt omkring henne?
MEN DET HÄR ÄR ALLTSÅ ETT KORKAT RESONEMANG ENLIGT DIG?
Jag
16 juli, 2016 at 21:22Susanne det är inte så enkelt att säga till en människa som varit med om ett trauma att bryta ihop och sen gå vidare punkt.
Hanna
17 juli, 2016 at 01:10Att du ens ställer frågan är helt otroligt, tror du hon hittar på eller? Tror du att du kommer få nåt svar? Och hur rationell tror du man är i en paniksituation och flyr för sitt liv? Och ditt resonemang, vem fan bryr sig!
Ebba
17 juli, 2016 at 01:14Förklarar lite. Katrin sitter på en strandrestaurang. Gatan där allt hände ligger på ett markplan en bit högre upp, och det går trappor ner till stranden och restaurangerna. När man sitter på en sån restaurang så ser man inte vad som händer på gatan ovanför trots att gatan bara är några meter bort.
Hanna
17 juli, 2016 at 01:26Man kanske ska bry sig mer om att de klarade sig och om de som dog, än nåt förbannat resonemang!
?
17 juli, 2016 at 02:00Men Hanna, det känns lite grand för mig som att det vore bäst att du omhändertogs. Kanske inte för alltid, men för ett litet tag?
Och Hanna, jag förstår att det kan vara svårt att resonera när man har problem med att ens tänka, men…det är alltså JÄTTE JÄTTEmöjligt att tex bry sig om de som dog och samtidigt fråga varifrån Katrin hörde en massa smattrande skott.
Krya på dig 🙂
Hanna
17 juli, 2016 at 02:25Nä, det är helt ovesäntligt i sammanhanget, du borde ändra dina prioriteringar och bry dig mer om folk och mindre om onödiga och respektlösa frågor som du inte ens kommer få nåt svar på. Jag mår bra, det tror jag inte du gör efter dessa menlösa kommentarer…
?
17 juli, 2016 at 02:34Men Hanna nu är du igång igen och drar slutsatser utan resonemang. Varför skulle inte jag må bra då det är du som har problem att tänka?
Jag löste en artikel om en flicka häromdagen som omhändertogs för att hon hade så svårt att tänka och sen så blev allt så mycket bättre. Man hade gjort en intervju med henne där hon förklarade hur mycket mer spännande det var att resonera nu när hon kunde tänka på egen hand. Hon såg glad ut. Jag säger bara att du kan väl åtminstone överväga det hela. Det är inte nyttigt att bara sätta sig på tvären och säga nej. Kom igen nu och säg ja till livet Hanna.
Hanna
17 juli, 2016 at 02:56Slå upp ordet projicering gumman, så vet du vart du står… Och du verkar faktiskt lite störd.
?
17 juli, 2016 at 03:27Ha ha ha…jag minns att jag förklarade för folk här inne vad projicering innebar och omedelbart började alla anklaga varandra för att projicera, som om det var något slag högintellektuellt skällsord 😀 Och det här fortgår alltså fortfarande ha ha ha
Hanna
17 juli, 2016 at 03:39Så bra, då vet du vad du håller på med, sök hjälp.
Tess
17 juli, 2016 at 15:56Så konstig kommentar från? Och nej jag behöver inte läggas in. Det står överallt i tidningarna att mannen gick ut och började skjuta samt ligger det en video när polisen skjuter ett antal skott för att döda mannen. Vad är det för konstigt att man har höet dessa skott? Restaurangen ligger precis under vägen där allt hände. Helt sjukt att ifrågasätta någons upplevelser som faktiskt verkligen varit i en nära döden situation.
Hanna
17 juli, 2016 at 21:59Trevligt, då är vi alla fall två om detta…