Vit månad. Minst.

Jag har festat mycket den senaste tiden. Typ lika mycket som jag gjorde när jag var tjugoåring. Men det är något fel på mig jag älskar att festa och det på nattklubbarna på Stureplan. Det stör mig inte det minsta att jag är minst 10 år äldre än de flesta jag älskar att raggla runt och dansa till hits och svepa färgglada järn så skjut mig jag erkänner. Jag fattar såklart att det är jag som har ett ovanligt intresse då jag inte har en enda vän eller bekant i min närmaste eller längstaste omgivning som ägnar sig åt den här typen av aktivitet men jag skiter verkligen i det. Jag tycker att livet handlar om att ha så mycket kul som man bara hinner med och sen jag separerade har jag plötsligt haft helt ledigt var annan helg och då har jag verkligen inte sett någon anledning till att inte gå ut och festa!

Men nu har jag fått nog. För ett tag i alla fall. En vit månad ska jag ha. Asså ett glas bättre rött en torsdagskväll med min härliga kille gills ju såklart inte men jag ska inte bli berusad på en månad. Det är ångesten som är värst. Ja förutom att jag får psoriasisutslag av alkoholen men det är väl inte så farligt kanske men ångesten… jo sen kommer man ju aldrig i form om man ska hålla på och festa på helgerna för jag är ju skitduktig på att hålla mig till vin i några glas men det räcker typ med två sen öppnas mitt sinne och då slinker allt möjligt ner. Gott med drinkar. I Aten var drinkarna helt sjukt goda… På ett sätt är det bra att alkohol ger ångest för hade det bara handlat om utslag och hull så hade jag nog kört på mer och längre men ångesten, den kan jag bara inte hantera.

I söndags låg jag i soffan och grät. Över ingenting typ. Jag inbillar mig saker. Inbillar mig att barnen mår dåligt över att jag inte är med dem när jag vet att de har det skitbra med Bingo och inget emot att vara med mamma eller pappa, jag VET ju att de mår bra och är glada men ändå… Alkoholen är som ett monster som sätter sig i hjärnan och pickar. Som en typ av ettrig mobbare som typ jag själv kan vara. Minsta lilla grej blir stort och betydelsefullt. Jag missade en räkning som gjorde att DHL inte kom och plockade upp leveranserna då höll jag på att bryta ihop fullständigt. Som en galning höll jag på och ringde och ringde och skickade screenshots på betalningen och ringde och hetsade det kändes som att världen höll på att rasa samman trots att jag vet att det står att vi har fem dagars leveranstid på hemsidan så det var ju inget drama såklart och det hade jag heller inte tyckt om det inte var så att alkholmonstret satt sig och pickade.

Okej, så nu är det slut på krök för ett tag. Tråkigt men direkt nödvändigt. Och vet ni, för att uppskatta härliga helger i Aten med härliga drinkar och god mat så är de där tråkperioderna nödvändiga. Man ska aldrig ha för mycket av det goda. Då blir det goda dåligt till slut det med. Och livet är för kort. Visst?!