Katrins Snapshots

Ser ni vad jag hör? Vatten som kluckar, barn som resonerar, fåglar som kvittrar, nån motorbåt som passerar långt borta. Jag ligger här insvept i nån gammal fleecefilt med ett glas svingott rödtjut och förundras över hur jävla nöjd och tacksam jag numera är över de små stunderna i livet. Barnen mår bra. Lillen sover och de stora leker med kusiner på gräset. Jag har pengar så jag jag kan unna mig fina ekologiska råvaror och göra roliga saker. Företaget går bättre än vad jag någonsin kunde drömma om och jag har de bästa anställda i hela världen. Tänk att jag lyckats få det här bästa livet. Må det bara fortsätta så! För ibland tänker jag att någon ska döda mig. Att jag ska råka befinna mig på en sån där strand i Tunisien och lämna mina barn och det gör så ont så jag måste andas i mot en vägg. Första gången i mitt liv jag får dödspanik. Måste tänka om men det är svårt att låta bli. Ibland. Mitt liv är så mycket mer värdefullt nu när jag har barn. Så viktigt att jag lever. Nu ska jag blunda och ta emot kvällssolen. Så tacksam. Ja men jag fick en feeling.