Katrins Snapshots

Sofie

14 februari, 2015 at 12:20

Hej!

Jag kom nyss över din Dags att bli smal – LCHF på Mitt Sätt, och har reflekterat en del över dess innehåll. Jag förstår att du vill visa att det är möjligt att få drömkroppen och uppmuntra läsarna till att ta tag i sina egna dåliga kostvanor – en ambition jag måste säga att du lyckas väl med – men har du funderat på vilka signaler du egentligen sänder ut till läsarna?

Tips som ”undvik kolhydrater” och ”ät alltid på en liten tallrik” når inte bara de smått överviktiga som vill gå ner några kilon, det når också de som kämpar med ätstörningar i alla dess former. Av de sista sidorna i din bok förstår jag att du inte vill uppmuntra någon att svälta sig för figuren, men å andra sidan tycker jag att man som offentlig person har ett visst ansvar för de budskap man placerar i en bok. Även om du nådde din målvikt på 54 kilo och då kände att du kan unna dig en brödbit blir inte allas viktresa lika lyckosam.

I dagens vikthetssamhälle plågas drygt 100 000 personer av ätstörningar som anorexi, bulimi och ortorexi. Jag är en av dem, och jag skulle offra allt för att bli fri från de tvångstankar som har plågat mig i drygt två år. Jag gjorde precis som du – satte en målvikt, uteslöt kålhydrater och tappade några kilo till av bara farten – något som har kostat mig frihet, glädje och en stor del av min ungdom. Min tanke var att aldrig att väga 37 kilo och hotas med tvångsinläggning, jag ville bara ”bli smal”. Om jag istället hade ätit precis som jag gjort och nöjt mig med celluliter och en något utbuktande mage kanske jag hade klarat av att leva ett normalt liv och haft tro på framtiden istället för att sitta fast i ett helvete som i genomsnitt tar två till sju ÅR att bli frisk från. Vilken 18-åring tror du önskar sig en sådan framtid?

Vidare vill jag poängtera att ätstörningar inte bara handlar om mat och vikt. Det är svåra psykiska sjukdomar med 10 % dödlig utgång som begränsar livet på alla plan. Vet du hur det är att väga sig femton gånger om dagen och bryta ihop i tårar om vågen visar ett hekto mer än halvtimmen före? Eller att få en slang genom näsan som pumpas med vatten och mat? Vet du hur det är att sluta träffa vänner av rädsla för att hamna i situationer där man inte kan säga nej till mat? Eller att se så kallat ”äckligt fläsk” på en kropp som bara består av skin och ben? Om du gör det kan jag bara beklaga, och om du inte gör det vill jag uppmuntra dig till att reflektera över, i alla fall i någon minut.

Slutligen vill jag bara poängtera att jag inte på något sätt vill beskylla dig för mina personliga problem eller ställa dig till svars för hela världens ätstörningsproblematik. Jag är högst medveten om att faktorerna bakom dessa sjukdomar är många och komplexa. Bantningstips är visserligen inflytelserika, men i slutändan är de inte mer än droppar i ett oändligt hav av känslor av otillräcklighet och bristande självtillit. Jag har inte heller några bevis på att någon enda ung tjej (eller kille) med ätstörningsproblem har använt din bok som vägledare, men jag ville bara belysa att risken finns och att ett budskap inte alltid tas emot så som det avses.