Klart att man ska berömma barn för deras prestationer jag tror absolut inte på den här bokens filosofi. Vem avgör om det är skadligt för Ringo att jag säger "Du är helt övergrym som lärt dig ploga och bromsa efter en timmes skidåkning" eller att jag skriker "Braaaaaaaaa!" När han plogar sig neråt. Ja, motsatsen är "dåligt om du ramlar" eller "åker i diket" men det ÄR ju dåligt? Hur kan konkreta argument vara annat än hälsosamma? Och hur ska mitt barn bli en hungrig prestationsfokuserad individ om vi hela dagarna ska prata om hans känslor? Och att jag inte varje dag ska fråga Ringo vad han ätit till lunch?! Det är en av mina största intressen vad han stoppar i munnen? Det är en genuin fråga av hög relevans. Visst jag kan istället fråga hur han kände när han tuggade i sig kycklingbröstet eller vad han tänkte på när fröken serverade riven morot. Jag kan även dra nån anekdot från min barndom om när min mormor gjorde blåbärspiroger åt oss om det är vad som sig bör. Men frågan kommer att kvarstå. VAD fick ni för lunch idag? Hur ska jag annars kunna fråga hur han kände inför maten? Fortfarande inte imponerad av Petras teori. Fortsätter imorgon. God natt.
Johanna
21 januari, 2015 at 23:40Håller med!
Klart att man ska berömma sina barn, för att stärka deras självkänsla!
Men alltså allvarligt nu Katrin.
Båda dina barn kommer att bli ätstörda så som du håller på… Med en mamma som inte ens har insett att hon är ätstörd än vid snart 40 års ålder.
lin
22 januari, 2015 at 03:08Blandar du inte ihop självförtroende och självkänsla nu?
Marie
22 januari, 2015 at 06:43Det är väl självklart att man måste ha fullständig KOLL på vad ens barn äter!
Esmeralda
22 januari, 2015 at 07:44”Genuin fråga av hög relevans” ? Det spelar ingen roll vad du äter om ditt språk är lika utvecklat som en hamsters. Du svänger dig med ord som du inte förstår, som du säkert har hört och tilltalats av. Sedan slänger du in dem lite hipp som happ i en text och resultatet blir förfärligt. För mig Katrin, är någon som inte behärskar sitt språk ( om man nu en gång skriver en blogg och är någorlunda beroende av det) lingvistikens tjockis- den misslyckade, karaktärslösa och försoffade.
eva
22 januari, 2015 at 11:35Jag tror inte heller beröm skadar, ifall man ger uppmärksamhet och uppskattning även då barnen inte presterar!
Sonja
22 januari, 2015 at 12:09Brukar inte orka kommentera, men eftersom det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och dessutom föremål för mina högskolestudier i utvecklingspsykologi så kan jag inte låta bli. Jag vill börja med att poängtera att de tankar Petra framställer i sin bok är på inget sätt hennes egen ’teori’ utan bygger på forskning inom psykologi, psykiatri och hjärnforskning. Hennes bok går långt i kölvattnet av danske familjeterapeuten Jesper Juuls tankegångar. Hon har gått en familjehandledarutbildning inom Juuls nätverk Family-Lab. Jag har gått samma utbildning och känner igen en hel del. Petra har själv doktorerat (beteendevetare) så vi kan utgå från att hon har tillgång till relevanta källor samt färdigheter att kritiskt granska dessa innan hon sätter sig ner och skriver en bok.
Det är helt upp till varje förälder att berömma sina barn. Men man bör vara medveten om att beröm inte enbart är av godo. Beröm bygger INTE självkänsla (vem du är), enbart självförtroende (vad du gör). Självkänsla byggs endast genom kravlös och prestationsfri kärlek. ”Jag älskar dig och jag är så glad att du finns!” Självklart kan man berömma sina barn, men gör det inte av slentrian. Hur ofta får man inte en teckning av sitt barn och säger ”åh, vad fint du ritat!” samtidigt som man knappt tittar på teckningen. Lika gärna kunde man säga ”skiter väl jag i” det skulle vara mer ärligt och barnet slipper bli en oönskad värdering. En trevligare variant är att säga ”Vet du, just nu villa jag läsa tidningen (eller vad man håller på med) så just nu vill jag inte titta på din teckning. Jag är glad att du ritat den åt mig, kan vi se på den tillsammans senare?” Eller så tar man sig tid och tittar på teckningen och frågar vad det är och visar intresse utan att behöva komma med sin betygsättning.
Jag vill påstå att jag själv långt blivit uppfostrad utan krav på prestationer, det betyder inte att jag inte är ambitiös, tvärtom! Samma gäller min egen dotter som nyligen börjat simträna. Vi har aldrig haft fokus på hennes prestationer varken i skolan eller på något annat område och hon är otroligt målmedveten och ambitiös både i simträning och skolarbete. Men om du Katrin är rädd att dina barn inte har fått genetiska anlag att vara ambitiösa så kanske du behöver pusha dem… 😉
Beröm hör till auktoritär (och manipulativ) fostran och med den kunskap jag har så ser jag en stor risk för problem framöver med psykisk ohälsa när man väljer den typen av föräldraskap. Jag skulle önska att fler istället satsade på att bygga en relation med sina barn, istället för att föra ett ’krig’ mot dem. En relation bygger på ansvar (jag tar mitt ansvar som vuxen och därmed ansvar för relationen), autenticitet (jag är äkta och spelar ingen roll av förälder eller pedagog. Personligt språk ”jag vill” ”jag vill inte”), likvärdighet (betyder inte demokrati! Eftersom den vuxne har ansvar är det den vuxne som bestämmer, men alla har rätt till sina åsikter och känslor) samt integritet (värna om barnets tankar och känslor. Och dina egna). Se föräldraskapet som ett ledarskap.
Sen misslyckas man ibland och beter sig illa som förälder, skriker åt sina barn och känner sig som världens sämsta förälder. Det är helt ok. Men ta ansvar för dina tillkortakommanden. Erkänn åt barnet att nu beteede jag mig fel och säg att du är ledsen. Det hör till livet.
Det här är mitt rättesnöre och det har fungerat (fungerar) med både egna och andras barn. Det fungerade också när jag arbetade med placerade barn. Känns ditt föräldraskap bra så fortsätt som förut. Du lär märka om du är för auktoritär i form av aggression, hemma eller i förskolan. Forskning visar att aggression hos barn och unga är starkt förknippat med auktoritär fostran.
Ha det gott!
bitte
22 januari, 2015 at 12:29Sonja: Tack för denna mycket berikande text!
DeMarkey
22 januari, 2015 at 12:31Vad kul att åka skidor, det var bra länge sen jag åkte. Var liten unge bara. 🙂
anonym
22 januari, 2015 at 12:55Så jäkla bra skrivet Sonja ! Tyvärr kommer Katrin inte att förstå detta, inte ens försöka för har hon bestämt sej för nåt då är det så ! oavsett om resten av jordens befolkning säger annat, det är det som hon tror är självkänsla … hon kan ej heller skillnaden mellan självförtroende och självkänsla 🙂
Annika
22 januari, 2015 at 13:01Sonjas inlägg är så bra!! *applåderar högt*
Thess
22 januari, 2015 at 14:08Tjohoo! Nu har jag både beställt ditt knäckebröd och din bok ”Dags att bli smal…” kan få den signerad?
Liselott
22 januari, 2015 at 14:23För er som blir nyfikna på boken går det att läsa om det här: http://petrakrantzlindgren.se/2014/01/15/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-2/
laura
22 januari, 2015 at 14:45”hur ska mitt barn bli en hungrig prestationsfokuserad individ om vi hela dagarna ska prata om hans känslor? ” undrar Katrin. Det är så man blir mörkrädd. Tänk om något skulle hända Ringo (obs jag önskar absolut inte det) och han t.ex. skulle bli handikappad- skulle du inte älska honom då längre eftersom han inte skulle kunna leva upp till dina prestationsideal som för övrigt är helt absurda. De flesta föräldrar önskar sina barn hälsa, kärlek och lycka. Du verkar se ditt barn som en robot som ska prestera. Han är ingen förlängning av dig utan sin egen individ och det finaste du kan göra som mor är att älska honom inte för det han gör men för att han ÄR.
Jessica
22 januari, 2015 at 15:08Fantastiskt bra kommentar Sonja! Heja dig! Precis så som du beskriver det har även jag uppfattat Petras bok, den har hjälpt mig mycket i mitt föräldraskap och även i min realtion till min sambo faktiskt. Jag har fått öva mig att bli tydlig med vad jag faktiskt behöver, känner och vill (och inte vill, det svåraste för mig som alltid har en tendens att vara alla andra tillags), och sedan kunna uttrycka det. Får lite en känsla av att Katrin känner sig kritiserad i sin föräldraroll och att det är därför hon har svårt att ta till sig Petra tankar. För om det kan ligga sanning i det Petra säger, då har ju hon (Katrin) gjort fel….hua mig… Och jag tror precis som många andra här har kommenterat, att hon blandar ihop självkänsla och självförtroend.
Helen
22 januari, 2015 at 16:04Jag tror inte alls på Petras tankar ang uppfostran men jag tror hon har en poäng i just beröm. Det hon menar är att beröm ger självförtroende, inte självkänsla. Självförtroende i sig är inte fel så länge man även har bra självkänsla, har man däremot bra självförtroende men inte bra självkänsla så blir livet ganska tufft. Så jag fortsätter ge mina barn beröm samtidigt som jag dessutom intresserar mig för dem som personer för att även ge dem självkänsla. Men jag är övertygad om att du redan gör allt sånt, katrin omedvetet. Jag hade köpt din bok direkt om du hade skrivit en bok om uppfostran och självkänsla!!! Snälla. Kan du inte göra det!
andrea
22 januari, 2015 at 17:05Måste vara ett vidrigt tomt liv om man anser att det bästa man kan göra är att högprestera! Ren jävla egoism att önska detta för sitt barn, om han väljer att ligga på soffan hela sitt vuxna liv då är det slut på moderskärlek en från den ömsinta Zytomierska 🙁
Ninni
22 januari, 2015 at 17:14Strunta i alla ”teorier”,gå på magkänsla!! Vad funkar för dig/er? ”Hota aldrig barnen” sa en psykolog… Är ju det enda som funkat här! ”Om du gör si händer så” Och jag frågar varje dag: ”vad har ni ätit i skolan?” Har en go,snäll,trygg 11-åring med både självförtroende och självkänsla! Utan att läsa någon bok… Kör på magkänslan du Katrin!!
anonym
22 januari, 2015 at 18:30Just nu kör hon med sej själv i snöstormen för att bli av med sina LCHF -kilon och funderar över vad det är för skillnad på självKÄNSLA och självFÖRTROENDE …. Hahahaha!
Katarina
23 januari, 2015 at 00:04Ninni- jag håller med dig. Orkar inte med alla specialister och deras råd. Det som Sonja har skrivit om när barnet visar sin teckning… Att det är bra att ge ett superpedagogisk utvecklat svar: Just nu vill jag inte titta på din teckning för att bla bla”. Gud så kallt.. Tycker faktiskt att det är bättre att titta kort och säga att det var fint.
Sonja
23 januari, 2015 at 01:44Katarina, det är inte alls det superpedagogiska sättet, det är det ärliga sättet. Trevligare formen av ’skiter väl jag i’. Låter bara uppstyltat i text. Säg som du har det och sluta spela teater för dina barn. Endera tycker du om att dit barn ritat en teckning åt dig och engagerar dig eller så bryr du dig inte, men låt bli att berömma för att täcka över att du inte bryr dig. Skulle du gilla att din man satt och utbrast ’åååh, så god mat du gjort! Du är så duktig! Och städat har du också. Du är så duktig så duktig!’ Visst är det trevligt med beröm, men när det kommer på slentrian… Nä, då känner man sig bara nedvärderad.
Katarina
23 januari, 2015 at 10:44Sonja, i så fall känner jag att ärlighet är överskattad. Man skiter väl aldrig i sitt barn och barnets teckningar? Ibland är man kanske trött, stressad osv. Min pojke är 2,5 nu och jag är säker på att när han börjar rita för mig så blir jag överlycklig. Men jag kommer ihåg min mamma som inte alltid hade tid. Den korta blicken och ord ”Vad fint”, och ett leende brukade räcka gott och väl. Jag förstod att hon var upptagen och inte kunde ägna mig längre stund just då. Barn förstår mycket.