Jag ska erkänna för er hur jag lipade dagen innan vi skulle in till snittet. För exakt en vecka sen, dvs förra måndagen fick jag inte stopp på tårarna. Det var säkert en blandning av allt möjligt men den utlösande faktorn var att jag skulle lämna Ringo, min bebis. Vi uppfostrar ju Ringo ganska så…tufft och tolererar inte jidder eller trams så om jag jämför honom med andra treåringar så är han stor för sin ålder om ni förstår vad jag menar. Han vet att det inte hjälper att gnälla eller lipa för då kommer man ingen vart varken hos mig eller hos Bingo. Han hoppar från kanten utan puffar i det djupa, han åkte skidor förra året och han cyklade utan stödhjul några dagar efter att han fyllt tre. Han är ingen bebis egentligen, men han är ju min bebis för mig. För när Ringo har sina moments så är han den mest ödmjuka och gulliga lilla pojke som älskar att gosa med sin mamma och fram tills den där måndagen förra veckan var Ringo mitt allt. Mitt liv. Min lycka.
Det kändes så hemskt att jag skulle lämna honom och hämta hem en konkurrent, att han nu skulle få dela förstaplatsen, dela på min och Bingos uppmärksamhet. Jag lipade hela kvällen. Ett tag tänkte jag att det var sjukt opedagogiskt och dumt men Ringo verkade cool och kramade mig och klappade på mig. ”Mamma ska pappa åka med dig imorgon?”, sa han. ”Ja, det ska han, men vi kommer tillbaka väldigt fort, sa jag och böhöhölade… ”Men vem ska ta hand om mig då?”, sa Ringo och waaaaaaaaaa hulk hulk hulk.
Under de tre dagarna som vi var borta växte Ringo flera år. Han är så stor nu det är helt sjukt. Han är förståndig, ironisk, mogen och duktig. Han har sina moments också såklart där han är rubbad i pallet och man vill skaka om honom rejält men oftast är han resonlig. Han pussar och klappar på lillebror, visar ingen tendens till svartsjuka. Han pratar bebisspråk ibland och vill ligga på skötbordet men det kan han ju få göra. Han kräver lite mer uppmärksamhet än innan det gör han men då får vi bara ge honom det. Rättare sagt jag ignorerar lillebror helt när Ringo är hemma. Han ligger i sin säng och sover och vi struntar mest i att han finns. Han ligger ju på mig och jag gosar med honom hela natten och hela dagen så jag tänker mig att lite ignorans inte kan skada honom och det känns som att det är viktigt för Ringo att känna att vi har tid med honom som det var innan.
Tvåbarnschocken handlar med andra ord om mig själv. För mig. Jag tror inte att Bingo känner av den mer än att det är lite mer praktiska saker att göra. För mig är det all about feelings. Jag räcker inte till, jag får dåligt samvete, jag funderar på om Ringo verkligen mår bra, jag ringer dagis och frågar hur han tar allt, jag tjatar på Bingo om att vi måste göra saker med honom….okej nog om det. Jag måste nog bara landa.
ps. Lillebror är så ljuvlig. Man njuter mer av tvåan. Med ettan lägger man så mycket fokus på allt runt omkring för att bebin ska må bra så man glömmer att fokusera på bebin. Med tvåan fokuserar man bara på bebin. Allt runt omkring är ju så självklart. Man kan ju det här liksom.
Eleonor
16 december, 2013 at 20:16Det kommer nog gå så bra så! Ni kan ju det där! 🙂
linda
16 december, 2013 at 20:21När man kommenterar hos dig står det ett annat namn annan e post o en annan webb plats, fattar noll då bara jag använder den här datorn.
Iaf barn som får nytt syskon känner av svartsjuka direkt även om de e glada o positiva, men man märker på ett barn om han7hon känner sig utanför för då mår de dåligt o är ovanligt tysta kanske han blir trotsigare än innan, men du o Bingo får turas om så blir det säkert bra, du är ju en super mamma nu 2 barns mamma 🙂 söta barn
Sarah
16 december, 2013 at 20:22Jag fick mitt andra barn i somras och det känns som att läsa om sina egna känslor. Det är knepigare än man kunde ana. Men oxå lättare.
UlrikaZ
16 december, 2013 at 20:24Jag valde en strategi för mina barn att det ska vara fint fungerande människor när de är 30 år, och inte närmaste kvarten. Inga snabba lösningar för att få dem tysta liksom. Så man kan köra på rätt bra med uppfostran – och jag hävdar att det mesta kan man bara göra innan de fyller tre…. Sedan valde jag att prata artigt med mina barn hela hela hela och då menar jag hela tiden – och oj vad de tackar mig nu för att de är väluppfostrade, det hjälper i livet! De är 22 o 24 nu. Och vi kommer inte från nå’n ”fin” bakgrund,, men jag visste vad jag själv hade saknat.
hellokittymorsa
16 december, 2013 at 20:42goa lilla flicka …en gammal kvinna svarar….man bygger ingen fostran på dåligt samvete…handlar bara om din egoism inte om fostran kärlek till Ringo…go on love him sätt gränser låt han älska sin lillebror förutsättningslöst…men naturligtvis får han inte göra som han vill med brorsan…gräns är kärlek…han är en klok liten snubbe…ge han kärlek låt den lilla va…jag vet 4 barns mamma
Alexandra
16 december, 2013 at 20:43Jag förstår exakt hur du känner.
Jag kände så när vi fick vårt andra barn.
Jag gav storebror mer uppmärksamhet o kände att jag måste hitta på roliga saker.
Men försök att ta det lungt det känns så i början.
Det jämnar ut sig med tiden.
Nu är min pojke 6 år o lilla syster 3 år.
Jag o min son har egen dag ibland
hittar på ngt kul bara jag o han.
Det är mysigt!
O samma med lilla syster.
Lycka till o ta det lungt
vi oroar oss i onödan ibland.
R
16 december, 2013 at 21:20Gråter som en gris nör jag läser detta. ska få om 3 månader och har redan dåligt samvete för den stora
Ann-Cathrine
16 december, 2013 at 21:36Roligt, men jag reagerade lika som dig när vi fick nr 2 :). Jag var så orolig att vårt första barn skulle känna sig försummad och att relationen mellan han och mig skulle ändras. Men så blev det inte vi har våra mys stunder, och han är jätteglad för sin syster och hon är så stolt över sin bror. Skuldkännslorna är som starkast första veckorna sen går det till sig :), du är helt normal. Jag tror att man är mer onormal om man inte bryr sig. Lycka till med familjen!
Karolina
16 december, 2013 at 21:37Menar du att du redan har lämnat honom på dagis fast du kommit hem med lillebror? Nej väl? Eller varför ringer du till dagis och frågar hur han tar allt?
Gullvi
16 december, 2013 at 21:50Gillar dig <3 inte alls "korkad" utan en ganska normal småbarnsmamma, kram
Petra
16 december, 2013 at 21:54Ja, det är verkligen tufft i början med alla känslor som åker berg och dalbana. Men vilken tur dina älskade ungar har! Du bryr dig, du oroar dig och du finns där! Lycka för en liten.
Katarina
16 december, 2013 at 21:56Jag upplevde exakt samma känslor som du innan tvåan skulle komma. Bokstavligen. Tycker du gör helt rätt som du tänker; när Ringo är hemma får han all uppmärksamhet. Givetvis enbart om lillpojken sover. När lillpojken väl sover spelar det ju ingen som helst roll att du fokuserar på Ringo. Tänkte bara komma med ett duktfeja-tips; när Ringo är superduktig och ”stor” och vill hoppa på det djupa utan puffar…kanske att det är bra att vara lite mer än uppmärksam. Ett ögonblicks verk du vet, sen finns inte duktige Ringo mer. Suveränt jobbat iallafall Katrin!
Sofia
16 december, 2013 at 22:00Sofia Larssons……..@ ….com…..Nu skriver jag en kommentar i ditt namn. Kan du inte fixa detta. Katrin
Martha 67
16 december, 2013 at 22:07Kloka kvinna!
Bea
16 december, 2013 at 22:10Precis så kändes det när jag fick barn nr två och ettan var 26 mån. Men det har gick över efter några veckor med lite extra uppmärksamhet till stora flickan 🙂
Jenny
16 december, 2013 at 22:17Ser du inte vad det står?? Eller varför frågar du????f
anonym
16 december, 2013 at 22:23Fruktansvärt enerverande med all dessa namn och e-post adr som kommer upp i mina fält
Sofia
16 december, 2013 at 22:27Jaha nu heter jag Sofia.
MiaBelinda
16 december, 2013 at 22:31????????
MiaBelinda
16 december, 2013 at 22:42Jag ser vad det står, men jag frågar för jag undrar om hon redan lämnat ”bort” Ringo till dagis. Det står inte exakt så, men klart man undrar varför hon ringer till dagis och frågor hur Ringo tar allt. Ska läsa igen, kanske bara har missuppfattat något, för inte lämnar man bort storebror till dagis när man precis kommit hem från BB med lillebror. Då om någonsin kan man ju känna sig bortvald, så klart att hon inte gjort det. Fattade nog bara fel. Ursäkta mig Jenny!
Malin
16 december, 2013 at 22:45….och jag heter Malin. Nyss hette jag Mia Belinda 🙂
Eleonor
16 december, 2013 at 22:49Ringos rutiner måste väl få fortlöpa trots lillebrors ankomst?
Nina
16 december, 2013 at 22:49Lchf och amning? Hur funkar det? Har hört flera som fått hämmad mjölkproduktion när de börjat lchf?!
bigus dicus
16 december, 2013 at 23:55Skall bli kul att läa dina inlägg om 6-12 månader när Ringo har fattat läget, dvs att det inte är en tillfällig besökare.
P
17 december, 2013 at 00:04Det är klart att han går till dagis som vanligt.
Han har mycket roligare där och hinner ju träffa lillebror både innan o efter.
anonym
17 december, 2013 at 00:20Heter du MiaBelinda nu. Innan hette du Karolina. Eller du kommenterar med namn som kommer upp på ditt fält? Kan inte Katrin göra något åt detta?
LOT
17 december, 2013 at 00:26Precis så är det. Man undrar om
man förstört det äldre barnet för livet genom att skaffa ett syskon. Det dåliga samvetet är flerbarnsmammans stora aber. Men man måste lägga band på sin ångest. Och inte överkompensera. Balans. Lite svårt när man är i hormonkarusellen kan jag säga:)
bea
17 december, 2013 at 00:29Och jag hette oxå MiaBelinda
anonym
17 december, 2013 at 00:54Är väl bara jag då som tycker att syskonet ska få vara hemma med mor, far och bebis när dom precis kommit hem från BB. Skulle väl vara lagom att ta ett längre jullov nu från början av december till mitten av januari minst. Eller jag då, jag tycker egentligen inte alls att syskon ska behöva gå på dagis när mamman är hemma med en bebis. men så är det ju inte nu för tiden. Tänk om jag skulle ha behövt lämna bort alla mina äldre barn till dagis när jag var hemma med de yngre. Tur att det inte var så tidigare. Det kom väl på 2000-talet, tror jag. Här där vi bor får syskonen vara på dagis 15 timmar i veckan och föräldrarna gnäller och vill ha ungarna borta längre. Sjuk ju, enligt mig. Men tror nog egentligen inte att jag är själv om att tycka så….eller?
J
17 december, 2013 at 02:10Trodde jag var ensam om denna ’två barns ångest’. Har alltid bara hört solskenshistorier om ’ååhh, vad det är myyyysigt med mina två barn’ (från dag ett). Jag grät varje kväll i en vecka innan lillebror skulle komma. Jag tyckte så synd om storebror (2 år, fyra mån-förståndig och filosofisk liten kille) och försökte förstå hur han skulle känna sig. Mammas allt i hela världen som plötsligt ska behöva dela med sig med en skrikande bebis som man kanske inte förstår sig på. Usch..de första två veckorna hade jag sån ångest för att jag inte kunde ge honom den uppmärksamhet jag alltid gjort…min älskade lilla, stora kille! Man kan skatta sig lycklig att man i det läget har en pappa som är hemma i tio dagar!!
Med tiden blir det bättre! Bebis blir allt större och lättare att förstå sig på. Dagen då barnen börjar kommunicera och lillebror ler när han ser storebror är underbar. Här hemma tog det ca 12 veckor innan vi var helt i fas.
Apropå dagisfrågan… Min stora kille fick ha sin normala dagisrutin när bebis kom-men givetvis kortare dagar. Han är en rutinmänniska och mådde garanterat bättre av detta än att känna sig ’undanskuffad’ hemma innan hans mamma och bebis kommit in i de vardagliga rutinerna! Nu får han vara hemma då och då när han och jag känner för det-det mår vi alla bra av <3
R
17 december, 2013 at 07:09Jobbar på förskola och kan med all säkerhet säga att syskonet bör var hemma den första veckan bebisen kommit hem. För att få ta del av syskonet och känna sig fortfarande delaktig i familjen. Det är som att din man tar hem en nu kärring om ska bo ho dig och din fru fr.o.m. nu. Samma sak för syskonet
yetyrt
17 december, 2013 at 08:05kan ni PRETTOMORSOR hålla käften???? MAN GÖR SOM MAN SJÄLV VILL
Cassandra
17 december, 2013 at 08:25Det kanske inte är riktigt samma sak…vilken rutten jämförelse! Jag kommer ha två barn på dagis när ny bebis kommer. Två hemma, två på dagis. Det är svårt när mannen måste jobba. Alla kan inte göra som ni på dagis vill…
Cathrine
17 december, 2013 at 08:26Jaaa vad är detta nu?…. Ngt nytt namn och email adress som kommit avsig själv på kommenterar platsen? Det måste väl fixas av någon ? Så får det väl ej vara. Dagis är väl ett bra alternativ om mamman kommit från sjukhuset med och har ont mm och Ringo barnet behöver leka av sig och Bingo kanske jobbar, dessutom blir det jullov just i flera veckor.Ringo är ju knappast på dagiset 8 h. Alla föräldrar känner och vet bäst hur just de bör göra med just sin familj/barn.
Vet ju själv hur det var dock länge sen men barn är barn och orkar ju inte bara vara en hel dag….på dagiset har han ju vänner och leka med. Mm
Cassandra
17 december, 2013 at 08:33Har du dåligt morgonhumör din stackare. Bara för att man inte tycker som du. Skall man hålla KÄFTEN!!!
Adina
17 december, 2013 at 08:35Håller med dig.
jennifer
17 december, 2013 at 08:44Nu kommenter jag med de nya namn och e mail adr som kommer upp på fälten. Ganska bekvämt faktskt
Pernilla
17 december, 2013 at 08:58Exakt så kände jag också när jag fick andra barnet…att inte räcka till, o det dåliga samvetet (känner förresten fortfarande så)!
mia
17 december, 2013 at 09:03Läser du alla kommentarer? Känns nästan inte lönt att skriva men jag gör det ändå. Det du beskriver om RIngo, dina känslor att du lämnade han, att han helt plötsligt är hur stor som helst… jag kände det exakt likadant. Jag var så orolig för min son, att han skulle känna sig övergiven och sviken, att det skulle hända något under förlossningen så han hade blivit lidande, typ att jag hade dött eller något. Och som du säger, han är så stooooor nu , (fyller snart fyra). Han var ju vår bebis innan vi födde lillasyster.
En annan sak: Hur kan du säga att smarta kvinnor väljer snitt, när du du nu har ont i snittet och kan knappr röra dig och det ena med det tredje. Efter en vaginal känner du dig efter ett par dagar som en atlet, utan den stora magen ivägen och det enda som gör ont är när livmodern drar i hop sig och eventuellt suturer om man spruckit lite. Det tillhör ju inte vanligheterna att man spricker fullständigt och blir helt invalidiserad efter en vaginal förlossning. Att rulla in i en operationsmiljö och ta emot ryggmärgsbedövning som verkligen inte är riskfritt och riskera att förblöda, frivilligt , fattar jag inte . Jag har opererats två gånger så jag vet hur det känns inför en operation som det faktiskt är!!!
mia
17 december, 2013 at 09:11E-postadressen publiceras INTE. Nu får du skärpa dig Katrin! Är det lagligt?
Anonym
17 december, 2013 at 09:28Men Katrin tror att hon vet bäst. och är smartast i hela världen
Caroline
17 december, 2013 at 09:39Hade kunnat vara jag som skrev!
mia
17 december, 2013 at 09:40Genom att skriva en bokstav i mitt E-post fält, kommer det upp en massa e-mail adr till dina läsare. Nu har det varit så i många dagar. Nu får du göra något åt det.
Paula
17 december, 2013 at 09:46Håller med, 4 barn senare och inget barn har gått på dagis första tiden , först o främst så vill jag inte riskera att den lilla nyfödda åker på ngt , tex influensan, rs osv.
Sedan så behöver inte bara jag landa i nya lilla människan, utan det är en omställning för alla.
Men katrin anser ju att man ska va hård o tuff , noll gnäll , sjukdomar är ingen fara . Så jag förstår vf hon tänker som hon gör.
Har man aldrig blivit utsatt för ambulansfärder med bebis, sjukhusvistelser , o allt så …
Paula
17 december, 2013 at 09:59Hej jag heter visst Paula=) Fattar inget!
Men har inte varit å läst på jättelänge o nu är ni fem i familjen=) waowaowoooo=) GRATTIS!!
jhk
17 december, 2013 at 10:16Cassandra första bokstäverna i dina namn är C D K eller hur? Och det finns något att fira hos dig snart eller hur? Så Katrin hur länge ska du ha det så här att vi kan ta reda på vad personen heter bor osv innan du gör något åt det? Jag har sagt det förr och säger det igen snälla söta ni gör en helt ny emailadress så det inte går att ta reda på en massa om er innan ni skriver här. Jag säger det av omtanke.
Kristina
17 december, 2013 at 10:32Stödstrumpor Katrin och inte för mycket rörelse, ta inga piller o skit för att bli av med vätskan! Bor själv utomlands och har gjort två kejsarsnitt. Här tvingas man ligga kvar i en vecka på sjukhuset med stödstrumpor (hellånga) för att förhindra bl.a. blodproppar för det är ingen vanlig förlossning, det är en stor bukoperation som ”sabbar” hela ditt system, tarmarna kan ta veckor att få igång igen och risken för proppar är faktiskt ganksk hög och även risken för infektion i såret. Så köp stödstrumpor, rör dig inte för mycket först 1-2 veckorna men gå gärna en stund i trappor varje dag – det fick jag göra från dag 2 för att få tillbaka elasticiteten i musklerna. Trebarnsmor som jag är så säger jag bara; ett barn- a piece of cake, två barn – kräver lite mer planering o organisation men ett eller två – same, same. Tre barn – KAOS (dygnet skulle behöva ha 48 timmar)! Njut o ha det bra!
anonym
17 december, 2013 at 10:50Hej Jennie lundberg42…………
Susanne
17 december, 2013 at 10:54Fast tänk oxå så här… Ringo har haft er två HELT för sig själv i tre år det kommer lilleman aldrig få…så känn inte att du försummar storebror för att du gosar m lillen när han är hemma, utan säg typ: åh vad söt han är när han gör si och så preciiiis så söt var du oxå när du gjorde det…
Susanne
17 december, 2013 at 11:00Säger du det Susanne o……@telia………
Piratsessan med dansgympa-DVD 1-6 år
17 december, 2013 at 11:02Stort grattis till lillebror! Vilken liten sötnos!
Johanna
17 december, 2013 at 11:35Nu kommenterar jag i Johannas namn.Tycker du Katrin det är kul att vi kan se varandras emailadresser är det därför du inte gör något åt det? Det här måste ju gå att anmäla någonstans. Tänk om någon dåre får tag på de som har sin email med för och efternamn? Vems är då ansvaret? Jag bara undrar. Jag är INTE Johanna så det är INTE hon som skriver detta.
men dah
17 december, 2013 at 13:06sluta att hänga ut Suss
ch
17 december, 2013 at 15:54Alla ni som säger att syskonet ska vara hemma från dagis när bebis kommer. Då ska väl samma gälla för barn i skolan? Annars känner ju de sig utanför också. Alla familjer gör väl det som är bäst för dem, dagis eller inte.
ch
17 december, 2013 at 15:57Helt själv? Nova då?
åh vad trött jag blir
17 december, 2013 at 18:16Jag tyckte att det var bättre när kvinnor inte fick rösta, det funka finfint det med.
Emma
17 december, 2013 at 20:02Jag kommer från en fin bakgrund. Adel, herrgårdar och slott och hela faderittan. Jag försöker lära mina barn att tala som folk och inte tro att dom är bättre än någon annan bara för att dom har snitsiga efternamn. Försöker lägga fokus på ödmjukhet, kärlek och sunda värderingar om alla människors lika värde i min uppfostran. Tycker det är lite viktigare än att tala artigt…
moll
17 december, 2013 at 21:54🙂
sol
17 december, 2013 at 21:57Å där kom du tom med ett förslag på vad du tycker är lämpligt tidsperspektiv vad gäller att ha Ringo hemma, hahhahahahaha, märker du inte vad fånigt det blir?
Bara för att du har valt att ha det så, betyder inte att vill/kan ha det så!
Lo
17 december, 2013 at 22:06Jag blir helt mörkrädd när jag läser om dessa curling mammor, som tror att allt som inte är ett ständigt solsken i deras barns liv, är lika med ett förstört liv. Snälla!!!
Lo
17 december, 2013 at 22:10Det gör du rätt i Cassandra. Barn är smarta! ”Lillebror/lillasyster är för liten för att vara på dagis” ”Mitt dagis” är kommentarer som man ofta får höra. Gör det inte till ett problem! Och R din filosofi är ”hittepå”!
Lo
17 december, 2013 at 22:15Dum kommentar. Vi har skolplikt i Sverige, så det är ju inte ett alternativ!
J
18 december, 2013 at 03:35Jag jobbar oxå på förskola som förskollärare… Efter flera års erfarenhet och utbildning så vet jag att alla barn har individuella behov. De som känner till dessa behov bäst är i de flesta fall föräldrarna.
Sanna
18 december, 2013 at 13:38Jag tycker om att läsa Katrins underhållande blogg och tankar kring livet, både som kvinna och som förälder. Alla måste få ha rätt att ha sin upplevelse av föräldraskapet utan att bli påhoppad av andra som tänker annorlunda, och ibland kan man uttrycka saker som känns rätt just i stunden då detta kan vara mkt befriande att bara få ventilera. Det är bara att gratulera Katrin med familj och sända goda julhälningar med hopp om en härlig tid ihop, med bebis och storebror 🙂
Love and peace folks, love and peace 🙂
anonym
18 december, 2013 at 20:28Hej!
Det är så att jag jobbar på junibacken, samtidigt som jag tycker att du är sjukt grym! Men till saken, för 2 veckor sedan så tror jag att din son var på junibacken (annars var det någon som var så lik att det är läskigt) med en kvinna? Om det nu var han måste jag säga att det var den mest väluppfostrade och trevliga lilla kille jag träffat! Så det du skriver om hur ni har uppfostrat honom, det märktes verkligen! Stolta ska ni verkligen vara !
kram
Elin
23 december, 2013 at 17:12Fast nu tucker jag du är dum. Man gör väl som man vill i sitt val om uppfostran av sitt EGNA barn. Har svårt att tro att du skulle uppskatta åsikter om hur du bör och inte bör hantera vissa saker i DITT barns uppfostran. Låt Katrin vara, hon är en fantastisk mamma till två ljuvliga pojkar!