Och så tog dagen slut. Tjejerna fyllde lastbilen och så åkte jag och Ingegerd till Hedemora för att lasta av. Allt gick bra och solen har hittat till Hedemora så vi hade en trevlig lunch och sen åkte jag och lastbilen hem till Stockholm igen. Jag har ett problem med min son. Han beter sig som om han hade allvarliga problem med sin hälsa och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag är fullt övertygad om att ni kan hjälpa mig. Detta hände för 10 minuter sen:
Vi står i badrummet och ska borsta tänderna. Han börjar larva sig och borstar i luften och gör typ ”na na na” och är allmänt töntig. ”Sluta larva dig och borsta tänderna nu”, sa jag kanske en si så där fyra fem gånger sen ledsnade jag. Jag tog tandborsten och borstade hans tänder under halvtvång men inget vrål. Så gick vi in till hans säng för att lägga honom. Då utbrottet. ”Jag vill borsta tänderna”, skrek han som en skållad råtta om och om igen. Ja men då går jag in i badrummet med honom igen för att låta honom borsta tänderna på nytt. Nej det finns inget alternativ till något annat ni som har barn som får galna utbrott förstår. Så då borstar han tänderna i exakt tre sekunder och så var han klar. Jaha drama helt i onödan…igen.
Så går vi in i rummet igen och så lägger jag honom i sängen och ”jag vill se filmen” men det går inte för klockan är mycket och det är för sent för filmen så jag säger nej till det och då jävlar ska ni få höra på utbrott. Jag orkar inte mer så jag lägger honom i sängen, stänger dörren och går ut i köket. Där kan han ligga och skrika bäst han vill och om han gör. Han skriker som en galen patient som man tvångsbundit och tvingar i medicin trots att han anser sig vara frisk. Det här vrålet är helt obeskrivligt och i just de minutrana ogillar jag mitt barn. Det är ofta så med Ringo, jag antingen älskar jag honom eller så ogillar jag honom väldigt mycket.
Efter några minuter kommer han in till köket där jag sitter vid min dator. Han gör sitt gulligaste jag och snyftar och stammar att han vill se på filmen. Jag tycker inte ens att han är gullig nu utan ser på honom och säger med förmyndarrösten ”Det blir ingen film, klockan är mycket och du ska sova”. Han börjar hoppa jämfota och jämra sig och tårarna rinner. ”Men mamma…”, har han börjat säga nu också men inget hjälper. Jag skulle aldrig ge vika nu. Så jag ser på honom och frågar om jag ska bära honom tillbaka till hans säng. Han nickar uppgivet och jag lyfter upp honom. Han klamrar sig fast i min hals och vi går tillbaka till sängen för tredje gången nu. Jag lägger ner honom och sätter mig på en stol. ”Jag vill se filmen”, försöker Ringo på nytt och jag svarar med att fråga om jag ska sjunga för honom och han nickar. Jag sjunger trollmor två gånger och klappar honom samtidigt på den lilla armen. Han andas tungt av sitt utbrott och ögonen är helt söndergråtna. Jag undrar om han vill ha vatten och det vill han. Sen säger jag ”Godnatt älskling, jag älskar dig” och Ring svarar ”Jag älskar dig också. Godnatt mamma”. Sen sover han.
De här utbrotten. Jag hatar dem så mycket. Kan man förebygga på något sätt? Jag tror tyvärr inte det.
Anna
3 juni, 2013 at 20:42Han är fullt normal som testar var gränserna går. Om du kör på som du gör så kommer de också att avta. Men om du ger vika EN enda gång…….då är det kört 😉
Lycka till!
Therese
3 juni, 2013 at 20:45Låter helt normalt.Han testar gränser.
Tror inte det går att göra något.
Aktivitet och rörelse är nog bra i hans ålder.
Något som verkligen kör slut på honom,ingen lite promenad.
Bra blogg,jag är ny läsare.
Du skriver inte så många inlägg men när du skriver såna här är det väldigt intressant att läsa!
Susann
3 juni, 2013 at 20:48Hallo! Du gör allt rätt! Har själv en dotter dom fyller tre i juli och vi har samma slags utbrott och trots.. Ibland känner man att man blir galen men det tillhör nog att vara morsa;)
LO
3 juni, 2013 at 20:48Inte så men, min 2,5 åriga pojke var typ sån i kanske 8 månader från och till efter han fått syskon. Men det finns hopp, nu har det blivit bättre 😉 😛
Rebecca
3 juni, 2013 at 20:48Helt normalt beteende av barn i den åldern. Bra att du stod fast vid ditt . Det skapar trygga barn! 🙂
Heléne
3 juni, 2013 at 20:49Åh vad jag känner igen detta i min 3-åriga lilla tjej! Men jag kan lova, det är inte farligt att ge med sig nån gång emellanåt… Tack för din blogg, det är alltid lika kul att läsa den och mest när den handlar om ditt familjeliv… Du är så ärlig och rakt på och det känns som att man känner dej på riktigt! Jag gillar dej starkt!!! Kram!
Tessan
3 juni, 2013 at 21:22Helt normalt… Det är bara att rida ut stormarna… Det ska tydligen bli bättre framåt 3,5 års ålder… Jag hoppas själv att det stämmer 🙂 någon sa till mig en gång att en två-treåring får ett lättare utbrott/ konflikt var tredje minut och en svårare var tionde, det är verkligen inte lätt att vara liten…
Jenny
3 juni, 2013 at 21:25Håller med; att vara hård ger utdelning längre fram! 🙂
Så keep on (men jag vet, det är fruktansvärt energikrävande..)
Jag håller med Heléne också, det är inte alls HELT kört om man ger med sej någon gång. Vi är bara människor 🙂
Tack för bästa bloggen <3
Emma
3 juni, 2013 at 21:30HAHAHAHAHAHAAAAAAAA, skrattar jag som själv har en treåring i huset. Men det är mycket roligare när någon annans barn får utbrott 😉 Det är kul när man inte vet om man ska skratta,gråta eller ringa en exorcist…
Maria
3 juni, 2013 at 21:33Bra jobbat morsan!
Som flera andra har skrivit så testar han gränserna och han blir trygg om du är konsekvent. 🙂
Lola
3 juni, 2013 at 21:40Jag tänker såhär… Varje gång ens barn har ett sånt utbrott och man hanterar det som man ska, lugn och bestämd, gör man sitt barn till en bättre person.
Eller så säljer man dem på blocket!
Sofia
3 juni, 2013 at 21:43Låter som hemma hos oss! Treåringar är inte helt enkla att ha att göra med, det pendlar rätt fort från ’mamma jag älskar dig’ till ’mamma du är dum’. Det är rart med barn… 😉
Kajsa
3 juni, 2013 at 21:54psykologiguiden.se
2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det ”snälla” barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.
Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring. ”Kan själv” brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig – vilket man ju inte alltid har som förälder.
2-3-åringen kan vara självsäker och kaxig, men behöver också få vara liten och behövande. Humöret kan svänga snabbt. Sömnstörningar är vanliga. Barnet behöver ofta sova i föräldrarnas sängar igen.
Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust.
britt
3 juni, 2013 at 22:05va fan gör du i Hedemora helatiden??ska det bli butik i den lilla hålan?? nyfiken Falubo..
Bobbie
3 juni, 2013 at 22:36Du har inte barn själv, va? Eller tycker inte särskilt mycket om dem? Ser dem inte som människor?
Bobbie
3 juni, 2013 at 22:41Förlåt. Det var onödigt hårt uttryckt. Låg nivå. Har väl ätit dåligt idag eller något. Jag blev bara så trött av din kommentar att man ska behandla barn som en robot – men det kunde jag uttryckt på ett mycket mer konstruktivt sätt. Gör ej nytt försök pga fortfarande moody.
Linda
3 juni, 2013 at 22:48Jag är otroligt tacksam över att inte bo granne med dig,eller någon annan barnfamilj. Hade slutat med, ja jag vet inte vad.
Carrie
3 juni, 2013 at 23:10Puh! Hade nästan glömt bort hur det där är. Vredesutbrotten är verkligen prövande. Du är cool Katten, agerar som ett riktigt proffs och det är ju det du är också. Ett proffs på att hantera ditt eget barn. Ingen annan känner han bättre än vad du gör och ingen annan kan göra ett bättre jobb heller. Skönt med någon som skriver så ärligt och återberättar verkligheten som den faktiskt är. Tack för en sjukt bra blogg.
Py
3 juni, 2013 at 23:18Behandla honom som en robot?? Han är i trotsåldern och testar alla gränser. Precis som Anna säger så ska man inte ge vika, dom lär sig att ett nej är ett nej. Och jo, jag har barn!!
Py
3 juni, 2013 at 23:21Men det blir lättare för barnet om dom vet att ett nej är ett nej, ingen ide att försöka skrika sig hes, för mamma kommer inte att ändra sig
Py
3 juni, 2013 at 23:22:))
Py
3 juni, 2013 at 23:24?
kat
4 juni, 2013 at 00:18min erfarenhet med mina barn är att när jag var stenhård och svarade ett beslutsamt nej så blev konflikten större än om jag försökte gå runt det hela istället. Barnet tycker inte att han är trotsig alls, utan att det är du som trotsar 🙂
jag brukar försöka ”prata bort dom” istället när de har fått för sig nåt. Ungar är ganska dåliga på att tänka två saker samtidigt. Grabbar du vänligt men bestämt tag i tandborsten och börjar borsta samtidigt som du berättar nåt väldigt spännande (hitta på anything, vad som ska hända imorn, nåt som hänt under dagen, nåt fantasi-sagoaktigt osv) så tappar de tråden. Jag tycker att det är mycket lättare än att vara stenhård. Skitjobbigt med de där utbrotten ju! Samma sak med att se på teve/film osv. stäng av samtidigt som du snackar om nåt helt annat (som intresserar kidset). Kanske inte din stil, men du kan ju prova i alla fall.
Emma
4 juni, 2013 at 00:31Det är helt normalt att barn testar gränser. Kan säkerligen bli ännu värre när han vet att du har en bebis i magen och han kan bli svartsjuk. Men så tänker jag att du kanske ska sluta låta han få som han vill när han skriker. Som när han ville borsta tänderna..han fick gå och göra det trots att han skrek, tro Fasiken att han också tror att han ska få kolla på film om han skriker. Han förstår ju inte att ibland hjälper det att skrika och ibland inte, så de gånger det inte går skriker han ÄNNU mer för att det SKA gå att få mamma att säga ja, det gick ju förra gången! Annars tänker jag, rid ut stormen 😉
Emma
4 juni, 2013 at 00:34En sak till! En grej du kan prova när han vill se på film eller ha glass eller vad det nu kan va fast som han inte får, så kan man säga ”ja, det hade ju varit jätte mysigt att kolla på film. Men nu är klockan så sent så nu ska vi sova, vi kollar på film imon!” Eller ”ja en glass hade ju varit jätte gott, men det är ju inte lördag (eller om ni har nån annan regel)” då känner han kanske att det inte är du som bara säger tvärnej, utan det är faktiskt bara så att det gick inte nu!
Ulle med 4
4 juni, 2013 at 08:34Nja, så enkelt är det inte, en 2-3 åring kan inte se konsekvenserna av sitt handlande, de lever i nuet 🙂 Det är mer för din egen skull du väljer den ”omutliga” stilen i så fall 😉 för att känna att du ”har ryggen fri” och inte är vek i din uppfostran. Säger varken att det är rätt eller fel, bara att livet inte är endast svart och vitt, det finns en massa grått också!
Ulle med 4
4 juni, 2013 at 08:37Små barn har ingen agenda! De kan inte tänka ut sådana konsekvenser av sitt eller andras handlande.
Mia
4 juni, 2013 at 08:40Så lustigt, så där var jag oxå till den dagen kag fick barn själv. Har en 8 månaders hemma och åkte tunnelbana själv igår. Ett litet barn gallskrek i hela vagnen och min reaktion var bara medkänsla både med mamman och barnet. Aslutade hela scenariot med att kasta arga blickar på de som tittade surt på mamman.
Esther
4 juni, 2013 at 09:42haha du är underbar
Felicia
4 juni, 2013 at 11:46Oj vilket härligt inlägg och kommentarer, haha! Jag pustar ut här hemma och inser att min 2åring nog är normal han med. Det är en hel del skrik och gråt emellan åt, som ”psykologiguiden” skrev så blir min annars väldigt söta lilla ängel till son förbytt till ett litet monster.
Ibland kommer han in i en loop och det spelar ingen roll vad man säger, han lyssnar inte alls och kan inte lugna ner sig, då brukar jag ta upp honom och hålla fast honom i en stadig kram, då brukar hans utbrott försvinna efter bara några sekunder. Det är ibland som att han glömmer bort vad han blev arg över, så det övergår till en blandning av ilska och att vara ledsen och då behöver han helt enkelt en kram.
Det går väl inte att trolla bort men man får hitta sina strategier till att bemöta sitt barn på ett bra sätt när dom får utbrott. Personligen vill jag ge dig ett MVG för hur du hanterade situationen 😉
Lee
4 juni, 2013 at 14:56Som sagt ge ALDRIG vika!!! De vill bara testa vart din gräns går, oavsett om det är vilken färg på pyjamasen eller springa i väg… Stort och smått, ALLT testas! Det är nu du har chansen att inte få honom att tappa förtroendet för dig, som kommer sitta i långt upp i tonåren.
Anneli
4 juni, 2013 at 15:19Ha..ha.. underbart! Känner så väl igen beskrivningen. Jag har en fyraåring som har dessa fantastiskt oförklarliga utbrott sen två år tillbaka. Gör mitt yttersta för att förebygga utbrotten – men det är som om vår trotsiga bestämmer sig för att NU kör jag! =)
Sara
5 juni, 2013 at 11:37Jag tycker att det låter som att du hanterade situationen efter bästa förmåga. Du agerade efter ditt och ditt barns bästa och visade samtidigt på ömsinthet och respekt gentemot ditt barn och ni kunde avsluta dagen som vänner. Utbrotten kommer att fortsätta komma, men fortsätter du att hantera dem så här är det ingen fara. Ni lär känna varandra på det här viset.
Btw, jag har själv en son som nyss fyllt tre så jag vet att det inte är någon picknick alltid. Speciellt inte när man är gravid samtidigt. 🙂
Lycka till! /förskollärare och mamma
Maria
5 juni, 2013 at 13:09Än en gång måste jag tacka för en blogg som är kul att läsa! :0) Har tidigare följt en massa bloggar men har tröttnat på de flesta – men din läser jag flera gånger i veckan! :0)
Norrland
6 juni, 2013 at 00:50Hahaha.. Exorcist
party dresses
12 december, 2013 at 15:40wehred my comment go just now?