Gästkrönika: Petter Axell

Mitt namn är Petter Axell och jag är chefredaktör på Moore.se. Jag har haft diabetes i 15 år.

15 fucking år. Det känns som en hel livstid. Jag slutade räkna antalet stick i fingrarna redan första året, det blev för deprimerande. Jag har upplevt allt en diabetiker kan tänka sig. Oro, stress, rädsla, ångest, en mätare som visar ”high” istället för siffror, och likaså ”low”. Det sistnämnda har resulterat i flertalet ambulansfärder.

Min diabetes begränsar mig i min vardag. Jag behöver inte förklara varför. Ni som har det förstår hur jag menar. Min vardag är komplicerad, ett felaktigt blodsocker kan förstöra en hel dag.

Men… Jag har också kommit på att det inte lönar sig att gnälla. Visst, en del bryr sig, men du blir inte frisk för att någon klappar dig på axeln. Så vad ska man göra då? Jo, man får helt enkelt acceptera det faktum att ens lott i livet inte var någon jackpot och istället jobba hårdare för att lyckas.

För det har jag. Lyckats alltså. Jag lever ett fabolous life. Jag har fler vänner än jag kan räkna, tjejerna verkar gilla mig, mitt jobb är roligt och pengar är det ingen brist på. Det kunde ha varit värre.

Jag kör med insulinpump sedan 5 år tillbaka. Minns än idag hur jag med ett leende kastade iväg alla insulinpennor. Aldrig mer skulle jag behöva injicera långtidsverkande i benet. Det var en frihet. För ett år sedan fick jag även en digital blodsockermätare med bluetooth, vilket gör att antalet stick i fingrarna har minskat enormt. Tekniken går framåt och jag hoppas fortfarande att dagen kommer då min läkare ringer upp mig och frågar ifall jag är redo att bli frisk. Vi får se.

Diabetes är någonting som borde uppmärksammas mer. Det gör ont i mig varje gång jag ser ett barn som tar sin spruta inför lunchen. Orättvist och hjärtskärande. Vi alla borde göra vad vi kan för att stötta forskningen, för diabetes är Sveriges snabbast växande folksjukdom. Det kanske känns avlägset nu, men tänk om du eller ditt barn får diagnosen en dag. Då är man tacksam för alla generösa själar som bidragit med hjälp. Tänk på det.

Visst, efter 15 år har jag lärt mig att leva med min diabetes ganska bra, men jag skulle fortfarande döda för att slippa den. För när solen går ner på kvällen ser jag inget slut, jag vet att jag måste vakna imorgon och göra om precis samma sak som jag gjorde igår, och den tanken gör att diabetes kan dra åt helvete.

Vill ni ser mer av mig så besöker ni Petteraxell.se. Ni kan även följa mig på instagram/twitter : Petteraxell

Er vän, Petter Axell