Jag sitter i ett väntrum i Länna. Det är jag och fem TAXI STOCKHOLM-chauförrer. Samtliga är av utländsk härkomst, mellanöstern skulle jag gissa på. Tre av dem hänger på stolen och kollar på Malou med halvöppen mun. En pratar i sin bluetooth. Han gör det på det där lustiga sättet ni vet när en person håller sin lilla manick i handen extremt nära munnen samtidigt som han har lurar i öronen. Hans knappsats har han monterat fast på slipsen. Den är även inplastad på ett snitsigt sätt. Ja, man skulle kunna säga att det ser kul ut. Nu började två av männen tala arabiska med varandra. I min andra periferi berättar Björn Ranelid om sin senaste roman som handlar om incest.
Vi hade drama hemma imorse. Jag vaknade av en fruktansvärd smärta i min högra del av magen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde skrika. Jag lyckades väcka Ringo som kommit under natten och bad honom att hämta Bingo som sov i Novas säng då han jobbat natt. Oj ursäkta jag måste avbryta för nu utbrast precis mannen bredvid mig (som ser ut som farsan i Fares film) med ett ”Tjena mannen!” Väldigt kul. Roligare när det sker spontant än i film kan jag tycka. Så nu sitter han igen. Jo. Bingo kom in och jag kved som en liten fisk på land. ”Ring vårdguiden”, viskade jag fram. Sen började tårarna rinna. Det kändes som att någon satt en dolk i sidan på mig. Men så släppte värken och jag fick prata med en sköterska och jag förklarade hur det kändes och hon förklarade med sin lena, lugna röst att jag har fått grus i njurarna och att det inte alls är farligt utan att jag ska resa mig upp och gå runt lite och då gick det över efter en stund. Sen somnade Bingo om och jag och Ringo satte oss i köket för att prata igenom det som hände igår. Han sa att han förstod att han varit dum och man inte får skrika så där. Sen sa han förlåt och vi kramades. Man kan inte göra så mycket mer.