Brutal truth

Okej, jag har ont nu. Det är hanterbart men det gör ont i min svank. Ungen rör sig precis hela tiden och ibland lägger han sig på något som inte har någon funktion och ibland lutar han sig på något som gör ont eller är obehagligt. ”Det värsta är när brösten tar emot magen som tar emot låren när man sitter”, sa Sussi idag. Exakt så har jag det nu. Hela jag är som en stoppad korv och jag är klar nu. Hittar inga alvedon hemma så funderar på att ta en av Ringos suppar att köra upp i hålet. Värre saker har man kört…ha ha skoj. Jag tänkte faktiskt på laxerflarrorna som jag fick vid förstoppningen när jag var gravid med Ringo jag lovar…

Jag är en ärlig person det är jag. Ärligare än de flesta förutom min pappa han är snäppet vassare. Därför blir jag väldigt förvånad när folk säger saker som jag inte hade vågat säga högt. Ja men just för att det händer så sällan. Det hände igår. Vi åt middag på Beirut och när jag gick på toaletten passerade jag två män i min ålder. Två stora tjocka män med härkomst från mellanöstern. Ja, jag kan se sånt. ”En pojke hoppas jag”, sa den ena mannen just när jag passerat dem. Jag tog ett steg tillbaka för att fråga ”Hoppas du?” ”Ja, jag hoppas att det blir en pojke”, sa han då. ”Men varför hoppas du det?”, undrade jag. ”Det gör väl alla”, svarade mannen utan att röra en min. Tror han att alla gör det? Alla gör faktiskt inte det, men visst för all del han får tro det och han får säga det rakt ut till en höggravid främmande kvinna. ”Det är en pojke”, sa jag för att jag blev så nyfiken på hans reaktion. ”Aaaaaaa ooooooo grattis grattis!” började nu båda männen samtidigt som de applåderade. Bisarr situation, vad hade de sagt om jag sa att det var en tjej? ”Jag beklagar”, kanske.