Man väljer så är det. Antingen så prioriterar man sig själv och sitt förhållande till sin parter och nöjer sig med ett barn och lever lyckliga i alla sina dar. Eller så prioriterar man barnet som naturligtvis blir lyckligare av att få ett syskon men då offrar man förhållandet som insats. Jag ska inte säga att det här stämmer in på precis alla och jag förstår naturligtvis att just DU är undantaget och lever i världens lyckligaste förhållande med två, tre eller ja varför inte fyra barn?! Ja men det går det är inte alls det som jag säger. Men…ja ha du är hemmafru? Va sa du…inte haft sex på… ä du minns inte sist ni hade sex faktiskt. Bitter? Är du det? Klagar och gnatar mest hela tiden? Jag men självklart kan man klara av att leva kvar i familjelivet men jag tror att jag med viss säkerhet kan påstå att så gott som alla vill skilja sig när tvåan är en si så där…tre? Fyra? Okej, åtta månader. Nåt sånt.
Jag kan naturligtvis inte alls uttala mig då jag inte kommit så långt själv men jag kan väl se ett tydligt mönster. Antingen så separerar folk efter att tvåa kommit eller så lever de olyckliga. Klart som fan att de hittar lyckan genom barnen bla bla bla men jag undrar bara en sak. Är det värt mödan? Jag är den största förespråkaren av att barn mår bäst av att vara med sin mamma och pappa tillsammans och jag är nästan lika mycket emot skilsmässa som KD men faaaaaaan, man lever ett jävla liv. Ja men visst man är som allra lyckligast när man är med sina barn absolut men ska man fortsätta hålla ihop BARA för barnen. Vidrigt äcklig jävla skitfråga. Jag brukar ju ta ställning lätt som en plätt.
hellokittymorsa
4 februari, 2013 at 20:52skaffa inga fler barn söta lilla du….njut av det livet du har och dina egna visdomsord..ett barn räcker ..jag vet hr 4 är ensammen med dom..
Louise
4 februari, 2013 at 21:04Prioritera syskon! Om ni måste skilja er så delar man ansvaret för barnen. Syskonrelationen är oftast den längsta och närmsta vi har i våra liv.
J
4 februari, 2013 at 21:07Du måste tro lite bättre om dig själv. Skaffa bättre självförtroende! Anta en utmaning! Kämpa! Det är svårt men så är livet. Det borde man veta innan man skaffar barn så det är ju bra att du vet. Men MÅNGA i Sverige idag verkar tro att familjeliv är frid och fröjd. Precis som dom tror att ensamstående är frid och fröjd…. Det är absolut bra att man får separera men det är inte en lösning på ett dött sexliv, en man som inte diskar och en fru som tjatar!
Linda
4 februari, 2013 at 21:14Vad är det som är så farligt att leva lite på sparlåga med sin respektive om man känner att alla energi går åt till barnen? Det är ju inte så för evigt utan då barnen är små! Sen kan man ju trappa upp samlivet, jobbandet, shoppandet, utelivet osv igen när man känner att orken återvänder. Prata med varandra, ha ”kontrakt” på att inte ge upp och skiljas innan minsta barnet är 2-3..ÅR. Är det i samförstånd med sin respektive så överlever man att det går 2 månader sedan sist ni hade sex. Det viktiga är att inte glömma bort varandra för det utan PRATA och umgås ändå. Ska alla vara preciiiis som INNAN barnen kom så är det ju självklart att ni tar död på det mesta pga att ni SKA knö ner allt med skohorn, gick det förut så ska vi minsann hinna med ditt eller datt nu med. Lägg på is, kör sparlåga och trappa upp sen är mitt råd. Barn är livet sååå värt det!
vera
4 februari, 2013 at 21:24Hejsan snyggo !!..Jag har två underbara prinsar och en sambo som jag älskar högt ♥ vi har nu 15 år tillsammans och jag är fortfarande riktigt kär och vi har roligt ..
Två barn är perfekt. .man känner att man hinner med kärleken och familjelivet ♥
Louise
4 februari, 2013 at 21:25Har en känsla av att ska vara perfekt för Katrin (scheman, badhus varje söndag osv). Det slutar ofta med revolt från de andra i familjen. Hade inte Bingo en släng av det för ett tag sedan?
Camilla
4 februari, 2013 at 21:25Jag säljer sibutramin 15mg. 1månad för 690kr och 3mån. kur för 1750kr med frakt. Dessa underbara bantningspiller har underlättat min viktnedgång avsevärt. Vid seriöst intresse mejla till [email protected]
Vickan
4 februari, 2013 at 21:26Nej, säg inte så. Min längtan efter en tvåa har ju precis vaknat!! Och ettan är snart sju år gammal så det är inte så att vi har kört på tätt mellan barnen heller… Syskon är det finaste man kan ge sina barn sägs det och jag har tre själv som jag älskar. Men jag är helt med dig, vuxenrelationen och ens eget psykiska välbefinnande är nog så mycket värt. Mitt liv ska inte vara något man ”bara ska ta sig igenom” med vaknätter, blöjbyten och vab. Och jag tänker INTE skiljas, no way. Det har vi sagt, jag och min man, det finns inte på kartan. Så vi får nog tänka ett varv till på det där lilla syskonet!
Linan
4 februari, 2013 at 21:53Mhm, fast du sa ju i flera tidigare inlägg att ”fyra barn är precis lika lätt som ett” osv. Det var ju ingen skillnad sa du ju flera gånger?!? Varför måste man då plötsligt skilja sig när tvåan kommit. Om det nu inte var så att du talade innan du tänkte dig för?
Kajsa
4 februari, 2013 at 21:56Ingen regel utan undantag. Jag lever tillsammans med min man, vi har varit tillsammans i 11 år och har 2 barn, 6 år och snart 3 år. Vi är lyckliga, har en bra samliv, ett stort umgänge och vi hittar på saker på tu man hand. Jag tror inte att nr2 ”förstör” förhållandet. Men det beror helt på hur man är som personer. Vi båda jobbar heltid, men vi har tid för både barn och varandra. Så nej Katrin, just denna grej tycker jag du fel i.
J
4 februari, 2013 at 22:06Jag tror inte att två barn är så stor skillnad från ett. Skillnaden och prövningarna blir nog värre för äktenskapet och egentiden när man sträcker sig till tre eller fler barn. Personligen visste jag redan när jag fick min dotter att jag vägrar skaffa fler barn. Inte bara på grund av hur graviditeten och förlossningen var, utan också för att jag fortfarande känner mig helt nöjd med ett barn. Jag har ingen lust att gå igenom ett spädbarnshelvete igen för jag föredrar mitt barn nu när jag kan prata på riktigt med henne, umgås och lära känna henne. Det är bara henne jag vill fokusera på. Fler barn finns inte i min värld. Och jag tror att hon mår minst lika bra om inte till och med bättre än de som har syskon. För jag finns alltid där för henne, hon får all uppmärksamhet och vi gör allt tillsammans. Såklart vilar ansvaret mer på mig att vara hennes kompis också än om ett barn har syskon, men det gör jag så gärna. Både hon och jag är glada och nöjda utan syskon 🙂 måste bara se till att aktivera henne senare med fritidsaktiviteter i närheten så att hon kan få vänner enklare.
Carola
4 februari, 2013 at 22:10Lyckligast är man som par UTAN barn vare sig det är ett eller sju 😉 hur romantiskt sexigt upphetsande är det för en man o ha sex med sin kvinna om hon skitit meloner samt ammar o får sketpattar?! Vill du ha ett starkt sexigt förhållande undvik barn o du får kanonbra sex o slipper ungar o försörja o i dagens samhälle o med framtiden som väntar ( tex att vi svenskar är minoritet om 20 år) skit i o skaffa barn !!!!
LC
4 februari, 2013 at 22:12Om man har en STOR grund kärlek, kan man fixa det. Jag och min man har varit ihop i 20 år och våra 2 barn är tonåringar nu! Vi har lyckats ( än så länge) vi är lyckliga, men det var mycket upp och ner de intensiva småbarnsåren. Man kan lyckas el inte… Men inget är garanti , vi kanske tröttnar på varann om några år? Men lyckan när man ser syskon kärleken är fantastisk !! Men Ringo har ju ett syskon, ni lever ju med 2 barn varannan vecka! Det kanske räcker när ni är karriärs människor?
Carola
4 februari, 2013 at 22:12För att förtydliga ; vi svenskar kommer O VA MINORITET I SVERIGE OM TJUGO ÅR ! Tragiskt ”””””””
Louise
4 februari, 2013 at 22:17Det vette väl fan om det är tragiskt att svenskarna är i minoritet. Svenskar har blivit ett jävla rasistiskt, kallt och föraktfullt folk. Säger väl allt att en person som Reinfeldt går hem i stugorna.
Kajsa
4 februari, 2013 at 22:18satt precis och tänkte på det när jag studsade in på din blogg, vilket sammanträffande: ja vad är bäst, att separera eller att bo ihop för barnens skull, det har jag funderat på länge men kommer inte fram till nåt svar, det jobbiga är bara att alltid gå och tänka på det som ett alternativ, att inte kunna vara nöjd men det funkar ju liksom inte… men 3 aktiva barn med läxor, träningar & allt och 2 karriärer är ett sudoko utan siffror, går det att lösa ens?
Katarina
4 februari, 2013 at 22:19Jag tror inte att det är Katrin som skrivit de sista inläggen. Hmmm.
bigus dicus
4 februari, 2013 at 23:02vilken odrägligt dryg unge du kommer få. Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Jag utgår ifrån att du är ensambarn…
Sluta Curla så mycket.
Börja gänga mer, och skaffa ett syskon…
Linn
4 februari, 2013 at 23:05Bättre att få syskon. Det är den personen som finns där när föräldrarna skiljer sig i framtiden. Som man blir gammal med och delar barndomsminnen med och upptäcker hur olika minnen man har. Och du och Bingo kommer definitivt inte vara tillsammans 4ever. Hur många gånger har inte han varit på väg bort redan?
Sally
4 februari, 2013 at 23:33”Sen kan man trappa upp samlivet”…tror du på riktigt att det fungerar så?
Bettan
4 februari, 2013 at 23:43Men självklart lever man inte tillsammans för barnens skull!! Dina barn mår bra om du mår bra. Allt går att lösa om man vill! Jag lovar!
Bettan
4 februari, 2013 at 23:44Är det verkligen någonting som du vet något om?
Jenny
5 februari, 2013 at 00:18Nej med karlar gäller ”use him or loose him”.
Ss
5 februari, 2013 at 00:30Hehe stämmer kanske på vissa, typ som er. Ni är väll inte lyckliga tsm med ett barn? Så klart de blir skilsmässa efter tvåan. Eller, de kommer det bli endå. Om du ska va lycklig!
Magdalena
5 februari, 2013 at 02:06Jo, jag skickade in skilsmässopapperen när lillan var fyra månader… Det blev helt enkelt för jobbigt. För lite tid med varandra som par, för lite egentid. För tröttsamt, för ansträngande, före lite sömn, för bundet…
Jag fick plötsligt en våldsam längtan tillbaka till allt jag försakat sedan första barnet. Fest, dans, långa läsnätter med en bra bok, långa obrutna samtal med väninnorna, sovmornar, långa heta skumbad… Det var som att jag inte orkade spänna bågen och börja från början med den allra jobbigaste tiden med ett litet barn ifrån början igen. Och en vild treåring dessutom…
Fast i mitt fall tror jag att det även hörde ihop med att jag inte varit säker på att exmannen var rätt för mig från början, samt att dotterns födelse sammanföll med min 40-årskris. Jag kände att livet rann iväg – jag ville leva som dom i Sex and the City medan jag var ung nog för att någon skulle vilja ha mig…
I verkligheten är det förstås inte lätt att få uppleva något sådant, om man inte har speciella kontakter och har lätt att göra sig populär. Jag kan nu efteråt ha dåligt samvete, för att jag offrade en stor del av dotterns babytid på att jaga efter något som inte finns, och för att jag gjorde barnen till skilsmässobarn i onödan. Numera har min exman och jag nämligen ett bra samarbete om barnen, och när vi träffas tycker jag att han är en bra och vettig man och far… Medan jag lever ensam och har gett upp om att hitta Mr Big!
Vänta med skilsmässan, skulle jag säga, om någon känner igen sig som läser här! Småbarnsåren är jobbiga för ALLA, men många kommer faktiskt igenom dem som ett par, också – och inte som ett bittert och olyckligt par heller, nödvändigtvis!
Magdalena
5 februari, 2013 at 02:18Jag håller med dig om detta att svenskarna kommer att vara i minoritet. Läste just om den 16-åriga flickan som blivit våldtagen i Rosengård. Sådant är ju vardagsmat nu, och jag kan också tänka ibland att man kanske inte borde ha satt barn till världen – nu när det har blivit så här. Men det enda man kan göra är att rösta på rätt parti..!
För att återgå till ämnet skaffa barn. Jag tror också att man kan vara lycklig som barnlöst par, men det finns en ANNAN lycka i att ha en familj. Den viktigaste skillnaden är att man aldrig kan lita på att mannen ska vara kvar livet ut. Och även om han blir kvar, så vet man inte hur länge den som blir kvar sist kommer att få leva som änkling/änka. Likaså med vänner – de kan försvinna och skaffa sig andra vänner.
Barnen däremot, har man ju – om inte det allra värsta händer – garanterat kvar livet ut. Det är en trygghet. För gamla människor brukar barn och barnbarn vara det absolut viktigaste i livet.
Överhuvudtaget är nog skaffa barn något man gör med tanke på den senare halvan av livet, även om det innebär att småbarnsåren måste få förstöra en del av den första halvan av livet. För DET är ju också sant.
ml
5 februari, 2013 at 02:40Bravo! Smart kommentar!
ml
5 februari, 2013 at 02:42och hur blir det nar du ar gammal och ensam…utan barn
Adam
5 februari, 2013 at 07:09Vad är det för fel på Reinfeldt?
Charlie
5 februari, 2013 at 07:54Håller inte med ! Mina systrar är inte alls så nära som många av mina vänner är. Så är det för många jag känner. Syskon o släkt väljer man inte men vänner väljer man 😉
Charlie
5 februari, 2013 at 08:02Haha så du tillhör den gamla dammiga skolan och tycker att barnen skall ta hand om dig när du är gammal och orkeslös . Men tänk om dina barn bor långt ifrån tom utomlands? Du har väl inga garantier att dina barn kommer att bo nästgårds som förr i tiden?! Nej man kan ha ett otroligt stort socialt nätverk utan egna barn och säkerligen så har många som valt bort barn ett större nätverk än många föräldrar då vi som valt bort barn kan satsa mer på socialt umgänge med vänner karriär etc Inget är rätt eller fel men bara så tråkigt att läsa en sådan mossig inställning att du tror att dina barn kommer att sköta om dig när du är åldring… Själv tänker jag flytta ner till solen när jag blir gammal med en bunt vänner, gärna Italien. Värme är bra för gamla leder 🙂
Lotta
5 februari, 2013 at 08:33Gift sedan 10 år. Två barn 3 och 6 år. Jag och mannen hade jättebra sex i går tackar som frågar!
mia
5 februari, 2013 at 08:50Väldigt sund och bra kommentar! Precis så känner jag att vi har det just nu. Med en 3-åring och en 1-åring. Vi älskar varandr aoch är fortfarande jättekära, tar mycket i varandra, har sex flera gånger i månaden MEN, vi går lite på sparlåga vad gäller orken till mycket annat. Barnen tar all energi, men ger också väldigt mycket! Det är därför man orkar! Weekendresor, golfrundor och mysiga middagar på tu man hand får helt enkelt vänta på oss några år till. Och det är det värt!
Anna
5 februari, 2013 at 08:52Tack för en ärlig beskrivning! Inget är i onödan, man lär och blir en bättre människa.
À
5 februari, 2013 at 08:58Oj, vilken tråkig inställning. Visst tusan tär det attvhavtvå barn, men visst tusan tär det även att ha ett, tre, fyra osv. Jag har vänner som har ett, två, tre och fyra barn. En del lever i hop, en del inte. En del är bittra och olyckliga och en del inte. Att detta skulle bero,på antal barn är ju helt fel. Det ÄR skitigare att ha fler än ett barn. Men i grund och botten om du blir bitter, olycklig eller skild har inte med antal barn att göra. Det handlar enbart om den du lever med och er inställning till varandra och er familj och inte antal barn
Katta
5 februari, 2013 at 09:26Skitsnack…Jag är äldst av 5..mina föräldrar skildes inte.
Jag har 2 vi är inte skilda….
Vet många som ”klarat det”
Louise
5 februari, 2013 at 10:37@ Adam
Det skulle jag förklara för dig om det gick….
Johanna
5 februari, 2013 at 10:47Oj vad läskigt att läsa vissa av den här typen av inlägg. Är 22 snart 23 och i ”början av vuxenlivet”, blir rädd för framtiden när jag läser sånt här, vill vara positiv och optimistisk inför livet, måste nog sluta läsa dina såna här inlägg, gör mig deppig.
Miss F
5 februari, 2013 at 10:57Tror att många skaffar barn nr 2 alldeles för tätt på det första. Vänta lite till Ringo är lite större. Min första var 6 år när vi fick nr 2. Har funkat perfekt för oss. Men, alla är vi olika..
Chris
5 februari, 2013 at 10:59Jag och min man har ett barn ihop. Hon har två bonussyskon som är äldre.
Här blir det inga fler barn! Har fått höra både det ena och det andra om hur ensam min dotter kommer bli och hur synd det är om henne som inte har några ”riktiga syskon”!
Tydligen bättre om vi skaffat fler barn och hon vuxit upp med två olyckliga föräldrar.
Nella
5 februari, 2013 at 11:09Du har så rätt! Många ger upp lite för lätt – klart att det ibland är riktigt jobbigt med ett barn som kräver all ens energi, men ingenting blir bättre av alla krav på att ”allt ska vara som innan barnet föddes”. Man får inte glömma att man gjorde barnet av kärlek och att det jobbiga går över, oftast fortare än man tror.
Stina
5 februari, 2013 at 11:29Det du skriver stämmer på PRICKEN! Är mitt uppe i det nu, skilmässa, barn nr 2 är 1 år… ja, fast jag tror inte att det bara beror på att man fått barnen, kärleken kanske inte fanns där från början, man kanske inte var rätt för varandra men man fick barn och trodde att man skulle hålla ihop en, men med barnen blir relationen än jobbigare. Det jobbigaste blir att vara utan barnen varannan vecka, inte att vara utan en man.
Sara
5 februari, 2013 at 11:55Hos dig har media verkligen lyckats med att plantera bilden av Sverige som det mest rasistiska och invandrarfientliga landet i heeela världen.
Linan
5 februari, 2013 at 13:04Vill också tacka gör en ärlig beskrivning. Värt att reflektera över.. Skönt med någon som kan diskutera/lägga fram en (eller två) sidor på det här viset istället för genom en massa barnsligt tjafs.
Frida
5 februari, 2013 at 13:07Hur kan du uttala dig om detta när du bara har ett barn? När barnen kommer sätts förhållandet på prov, klara man de, ja då va de visst kärlek tills döden skiljer oss åt! Inte, nej då får du reda på de! De finns inte mkt som prövar ett förhållande så som barn! Men eftersom ni båda är väldigt uppe i karriären och har många bollar i luften och använder barnflicka, kompisar mm för att få ihop de så borde ni nog nöja Er med Er lilla prins!! Inget sagt om att man inte kan ha både barn och mycket att göra men just samtidigt känns lite för modernt!! Klart allt inte ska stanna upp och att man ska leva livet!! Men de kan man göra på olika sätt och att bara vara hemma med sitt barn är att verkligen leva livet! För hur det än är, blir ju barnet det viktigaste vi har oavsett pengar å jobb el socialt!! Å samlivet, vem orkar bry sig!! Klarar inte förhållandet ett tag utan sex?? Är man då bara ihop för sexet skull? Då skulle ni ju kunna träffas då å då i stället för att leva ihop!!
Linan
5 februari, 2013 at 13:13Jag är 10 år äldre än du och jag blev också deppig av att lyssna på de som var 10 år äldre än jag när jag var i din ålder. Jag studerade i en liten stad vid det tillfället och hade mest en bra bit äldre klasskamrater på högskolan. Deras liv bestod av barn och diskussionerna på rasterna handlade i princip enbart om dessa och gemensamt gnäll över hur de inte hade något liv längre. Jag fick sådan ångest av dem att jag flyttade utomlands!!!
Lyssna inte! 🙂
Elin
5 februari, 2013 at 13:30Vi har ett barn! Och hinner fan knappt med allt. Jag pluggar och min sambo jobbar 12 timmar om dagen typ. Åker 5, hemma 17.00. Sen ska vi träna, umgås med sonen och ligga. Ja du fattar – du gör ju samma sak 🙂 men!! Kan tillägga att alla som skaffar de där andra barnet som jag känner….. Gnäll, gnäll, gnäll. Det verkar BARA jobbigt. På riktigt.
Vixie
5 februari, 2013 at 13:57Bigus dicus, det är roligt hur förutfattade meningar folk har om ensambarn, vilket jag dock kan förstå vissa gånger men jag är ensambarn och folk blir chockade när dom får veta att jag inga syskon har. Jag har aldrig satt mig själv först utan alltid tänkt på andra, gör mitt bästa i alla relationer jag håller kära. Det är såna trångsynta människor som du som inte fattar att ansvaret ligger på föräldrarna, hur föräldrarna uppfostrar sitt ända barn. Får barnet precis som det vill, när som helst så är det inte konstigt om barnet blir en självgod, egocentrisk jävla bitch. Grunden i en människa ligger oftast i uppfostran ..
Linda
5 februari, 2013 at 13:58Jag har ingen kontakt alls med min storebror så det där stämmer inte riktigt
Carro - enjoy your coffee
5 februari, 2013 at 14:03Instämmer. Har en son på tre år och precis som du säger, man får fan inte vardagen att gå ihop som det är iallafall. Överaktiv är han också. Sambon har sagt blankt nej till ett andra barn sedan dag ett och själv skulle jag aldrig få det att gå ihop, då han arbetar mycket och jag vill satsa på karriären nu om någongång. Är nog jobbigt med 3års trots för förhållandet, hur hade det tillsammans med ett spädbarn gått? åt olika håll helt klart, oavsett hur starkt förhållandet är. Det fungerar inte… och med fungerar menar jag på riktigt fungerar. Ett fungerade liv som man faktiskt trivs med. Varför satsa ett bra liv som man är nöjd med?
anna
5 februari, 2013 at 14:52Men snälla, ”sex flera ggr i månaden”?? oj, säger jag bara. Vi har tre barn (2, 5 och 8) och vi har sex flera ggr/v, ibland /dag. Sex behöver väl inte ta 8 timmar? Barnen sover, leker, badar…barn gör mycket saker men de är INTE med och har sex (förstod att nån skulle kommentera det om jag inte klargjorde det i förväg). Man kan få allt i ett förhållande, om man vill och det inte kostar pengar och du har taskig ekonomi men har du träffat din rätta partner är ni ju ungefär jämnspelta med varann, eller hur? Då vill ni ha lika mycket/lika lite sex också. Barn förstör inte sexlivet! (bäst att tillägga att vi är friska OCH jobbar utanför hemmet 40 tim/v också så ni som inte kan/vill ha sex pga sjukdom behöver ju inte ifrågasätta det). Barn berikar förhållandet, inte förstör som många säger, du får det förhållande du gör!
Carola
5 februari, 2013 at 14:57Tror inte din man sätter på dig flera ggr om dagen efter att du fött tre ungar, köper inte det!!
Vinter
5 februari, 2013 at 15:04Du är ju helt störd. Man undrar vilka partners du har haft och vilka svaga relationer.
My
5 februari, 2013 at 15:04Inte jag heller ha ha
V
5 februari, 2013 at 17:23Detta är nog något som du bara har svar på Katrin, alla är vi olika med olika behov och vi lever olika liv. Vad har du och Bingo för behov ? Vad har du för karriärs behov? Hur stark är längtan efter ett syskon? Vad skulle du ångra?
Jag och min make har inte behov av att vara ensamma 1 gång i veckan eller att ha sex x flera i veckan. men vi har behov av att tala om att vi älskar varandra i tid och o tid att pussas och kramas och visa kärlek vilket givet kan göras inför barn, bara bra för barn att lära sig att det är fint att visa omtanke och kärlek för varandra. Om vi känner att oj nu var det ett tag sedan vi låg med varandra eller att att någon utav oss känner sig missnöjd så är vi nöjda med att säga , ey älskling nu var det länge sedan vi knullade nu måste vi styra upp så här kan vi inte ha det! så skapar man sig tid man prioriterar om det funkar för oss då är vi tillfredsställda men detta sätt att leva är säkert katastrof för andra. sedan vill jag avsluta med den fetaste klyschan men den är så sann , kommunikation och vidare kommunikation.
Cilla
5 februari, 2013 at 19:21Katrin. Jag förstår att du tror så men du har fel tur nog.
Visst kan livet vara hårt med flera barn, men det är så värt det!
Ett söt liten lillasyster till Ringo.
Barn är glädje
l
5 februari, 2013 at 21:05I den här frågan måste man fråga sig själv: vad orkar jag med? Viktigast tror jag är att föräldrarna håller ihop. Hellre ett litet skönt gäng än föräldrar på fallrepet:-).Inget säger att endabarn mår sämre heller.
Elin
5 februari, 2013 at 21:58Nej nej nej! Allt blev enklare och bättre med tvåan ju! Vi hade lite knaggligt efter ettan, men vi redde ut det, skaffade tvåan av kärlek och kärleken bara växte i hela familjen. Bättre sex, roligare familjeliv, bättre rutiner på att få och ge egentid… Do it Katrin!! De där skilsmässorna efter tvåan har kanske att göra med VARFÖR man skaffar ett till barn? För att göra det för att rädda ett förhållande verkar aldrig gå bra, inte som jag någonsin hört talas om. Och man håller inte ihop för barnens skull. Man försöker länge och väl för barnens skull, man ger det allt man har för barnens skull, men när man inser att det inte går så separerar man för sin OCH barnens skull. Barn vet om man mår dåligt, man vill inte att de ska växa upp med det.
Äsch, det är klart ni ska ha ett syskon till Ringo! Du är ju en sån som vågar, inte en sån som bangar?
Alexandra
5 februari, 2013 at 23:59Prioritera förhållandet såklart! Barnen ser ju livet genom sina föräldrar, är inte föräldrarna lyckliga så är varken barnen eller familjen lycklig. Finns det ingen sammanhållning i familjen så blir alla lidande!
J
6 februari, 2013 at 00:04Nej jag är inte ensambarn och jag växte upp med idén om att syskon är bättre. Jag älskar såklart mina syskon, men jag ser också fördelarna att växa upp som ensambarn. Och som mamma nu ser jag ingen vits att ägna tid åt ännu ett barn utan jag föredrar att enbart stå nära mitt enda barn. Curla gör jag faktiskt inte för jag sätter gränser och jag låter henne klättra och utforska saker på egen hand. För jag vill att hon ska bli en stark och självsäker tjej. Dock till skillnad från många andra föräldrar så njuter jag av att lägga fokus på mitt enda barn. Så vill jag ha det och syskon vägrar jag skaffa.
Alexandra
6 februari, 2013 at 00:05Sov dina föräldrar i samma säng då? Älskade dem och pratade om allt? Kanske höll dom ihop för er, barnens skull…
Alexandra
6 februari, 2013 at 00:07Han kanske har sex med någon annan också?
ml i sf
6 februari, 2013 at 05:05Jag bor sedan lange i solen 😉 och mina barn ganska nara 🙂
Sara
6 februari, 2013 at 08:43Är mitt uppe i det; en vild snart treåring och en fyramånaders. Fick en chock! Så mycket tuffare än jag trodde.
MEN kärleken och bandet till min man har blivit större! Vi stöttar varandra mer nu! Vi kanske inte hinner ha sex lika mycket, men vi flirtar, busar och anspelar mer på det än innan, bygger upp lite pirr!
Tänk inte på att man ”måste ta sig igenom det” för mitt uppe i allt är det helt underbart, helt klart värt det! Älskar mina två barn och min man.
l
6 februari, 2013 at 14:29Ofta får man frågan som enbarnsförälder om man ska ett till barn till. Ofta är det flerbarnsföräldrar som frågar. Det är ju idealet, att vara flera och på så sätt vaccinera barnet mot att bli egocentriskt. Tro mig många med syskon är ju det ändå. Och vad går det? Blir barnet lite bortskämt kommer det att slipa av i skola/dagis.
Rebecca
6 februari, 2013 at 17:26Vilken sur inställning Alexandra! Menar du att INGEN kan leva tillsammans hela livet och vara lycklig?
Frida
7 februari, 2013 at 19:05Tror inte alls det handlar om hur många barn man skaffar, det handlar om vilka känslor man har för varandra. Älskar du och Bingo varandra tillräckligt mycket så ”överlever” förhållandet ett/flera barn till. Vad är det som säger att det inte skulle kunna ta slut om ni stannade vid ett barn? Och då är Ringo ensamt barn i separationen, utan syskon att hitta stöd hos.
Dock tycker jag ju inte ni ska skaffa fler barn för Ringos skull, utan bara om ni själva faktiskt vill! Till 100%.
Kram!
Emelie
7 februari, 2013 at 23:03Håll dig till ett barn Katrin! Och SJÄLVKLART ska man skilja sig om det inte är bra. Det skulle mina föräldrar gjort för läääängesedan. Fattar inte grejen med att värna om kärnfamiljen för sakens skull, för ja det blir för sakens skull! Vi lever 2013!
Jessica
9 februari, 2013 at 18:47Men ni har väl två barn?!
sara
9 februari, 2013 at 23:40Psykologer och andra verkar vara överens om att den mest kritiska perioder i ett förhållande är när man får första barnet och upp till barnet är ca ett och ett halvt år.
Riccardo
17 februari, 2013 at 11:23Man kan inte få allt – samtidigt. Simple. As. That.