E gö du? Så säger Ringo hela tiden. Oftast är det skitgulligt. Vid läggning är det skitjobbigt. Men gulligt. Jag fick en förfrågan om att medverka i ett sammanhang som rör barn och då fick jag veta att studier visar att ett barn som skriker när det blir lämnat på dagis är ett tryggt barn. Precis tvärt om vad man kan tro faktiskt. En unge som kutar in till gruppen utan att bry sig om att mamma eller pappa ska gå till jobbet kan tvärt om då vara en otrygg unge. Alltså det är ju inte så precis i alla fall men i majoriteten tydligen.
Ett barn som rusar mot sin förälder när det blir hämtat är alltså ett otryggt barn. Oftast, ha ha shit va ni kommer att spinna nu. Jag kom just på det! Efter det här samtalet som jag hade för ett par veckor sen då jag fick den här informationen har jag bekymrat mig en smula. Ringo gråter ytterst sällan när vi lämnar honom på dagis och kastar sig i famnen på oss när vi hämtar. Oftast. Och pussas och kramas och är verkligen superglad över att bli hämtad. Fast han har aldrig visat missnöje över dagis men han blir glad när han blir hämtad.
Så idag hände det. Jag kom och då satt Ringo, Tilla, Tom och Carl och lekte med nytt leg med taggar i. ”Ringo vill inte gå med mamma”, sa Ringo när jag satte mig bredvid honom. ”Ringo stanna på dagis”, sa han sen. Då berättade jag för Tilla att jag var mycket glad över hans reaktion för att den tydligt visar att han är mycket trygg unge.
Nu sitter jag och förhandlar billiga råvaror i världen. Jag är väldigt bra på att förhandla. Så här ser jag ut när jag förhandlar.
Ja men hello hello.
Åh no no no. Not very happy right now.
Oh la la! Now happy! Berry good price thank you berry much. I loki loki then I call back.
Louise
30 januari, 2013 at 17:20Åhh Ringo verkar så gullig!! Jag har också hört från andra att dina iakttagelser stämmer! Besök http://www.somedayiwant.com – Det är ett nytt ställe där du kan dela dina drömmar och mål med alla, samt skapa en bucket list.
Karin
30 januari, 2013 at 17:51Nej nej, du har rätt fast helt fel. Det handlar om anknytningsteori. Googla så fattar du… Det är inte riktigt så lätt som du skriver. Skräm inte upp folk nu! 🙂
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=261&Anknytning
Här är en bra länk som förklarar!!
Helena
30 januari, 2013 at 18:11Ja, men vad är det för studier du pratar om? Vilka namn har forskarna? Vad heter studierna? Kan du länka?
Karin igen
30 januari, 2013 at 18:21Insåg att länken inte alls förklarar. Jag gissar att det du syftar på Mary Ainsworths olika anknytnings mönster. Hon testade barnen i sk främmandesituation. Det går ut på att föräldern lämnar rummet och kommer sedan tillbaka efter en stund. Barnens olika sätt att reagera beskriver vilken anknytning barnet har:
Trygg anknytning (ca70% av alla barn)- innan leker barnet men har samtidigt koll på föräldern. Separation innebär kris men barnet lugnar sig och återgår till lek när föräldern kommer tillbaka. Dvs. barnet är lätt att trösta när föräldern kommer tillbaka.
Otrygg-undvikande anknytning – barnet leker självständigt utan att ta kontakt med föräldern. Ignorerar att förälder går och ignorerar att förälder kommer tillbaka. Ses ofta som mkt självständig (gissar att det vad detta du menade).
Otryg- ambivalent anknytning- barnet klänger och hänger på föräldern. Svårtröstad när föräldern kommer tillbaka.
Otrygg desorienterad anknytning- barnet beter sig oväntat. Kan falla ihop, gömmer sig, blundar, går baklänges eller i cirklar. Saknar strategier för att hantera stress.
Sådär, inte meningen att ta fram pekpinnen. Tycker bara själv att det är intressant men trisst om det ska missuppfattas. Man får tro och tycka vad man vill men det här är iaf Mary Ainsworth främmande situation.
🙂
Karin igen
30 januari, 2013 at 18:21se nedan
Lisa
30 januari, 2013 at 18:26Vad rörigt du förklarar :-/ och vad menar du med trygg? Alltså trygg hemma eller i förskolan eller som individ sammantaget? Min ena son är ofta ledsen vid lämning om inte speciella pedagoger är där just då och alltid jätteglad vid hämtning. Jag oroar mig ofta ifall han inte har det bra där även fast han oftast pratar gott om dagis. Minstingen är sällan ledsen. Usch vad jag hatar analyserandet och oron i detta. Ibland vet jag inte hur ärlig personalen är heller. De vill kanske inte oroa mig… De vet att jag tycker det är jobbigt. Hur som helst så tvivlar jag på att det du skriver nu provocerar för de flesta av oss vet nog att saker och ting (och barns psyken och utveckling osv) är komplexa saker och att alla är olika. Man kan ju inte roas av att FÖRSÖKA provocera i ett ämne som detta. Faktiskt. Det är liksom större och viktigare än så att våra barn får känna trygghet. Ångesten i att undra om ens barn mår bra eller inte när man inte är med är inte speciellt trevlig (små barn som inte kan uttrycka sig alltså). Det är en balansgång ofta också. När jag kan ha mina barn hemma så har jag haft det och då har min äldsta son blivit ännu ledsnare sedan. Rutinen att gå till förskolan förstörs så snabbt för honom. Jättetråkigt och jobbigt. Man vill ju kunna ha dem hemma så ofta det går…
Jenna
30 januari, 2013 at 18:43Så han är otrygg när han bara springer in i lekgruppen och blir inte ledsen av att bli lämnad? Men han är trygg om han även vill stanna kvar i lekgruppen och blir inte glad av att föräldern kommer och hämtar han?
Fan vad rörigt, det krockar ju liksom. Om han är otrygg för att han är glad över att bli lämnad så borde han va otrygg om han heller inte vill bli hämtad.
Sandra
30 januari, 2013 at 19:07Otrygg kan också vara att barn knyter an lätt till nya människor. Att dom inte bryr sig om det är en förälder eller närstående som dom tar i hand för att leka.
Sandra
30 januari, 2013 at 19:12Handlar om trygghet till föräldern, när barnet vet att mamma och pappa finns där när han behöver det. Om han inte gråter när han kommer till förskola så antas det att HEN (haha) inte ha en stabil trygghet hos föräldrarna och kan istället söka hos andra ”vuxna”. Vill hen inte gå hem så är barnet tryggt för det vet att mamma och pappa finns. Blir barnet glad, så är den överlycklig att mamma och pappa kom för det oroat sig att dom inte skulle göra det.
Sandra
30 januari, 2013 at 19:18Läs litteratur om adopterade barn. Mer forskning om anknytning. Även om adopterade barn är mer komplexa för att de har blivit ”lämnade” av andra personer som de knutit an till innan, men biologiska barn fungerar på samma sätt fast deras beteende mönster inte är lika tydligt.
Hanna
30 januari, 2013 at 19:27John Bowlby’s Attachment theory, eller anknytningsteori som man brukar säga på svenska. Finns många böcker/vetenskapliga studier om detta inom psykologin. Även om det kanske inte riktigt är så enkelt som Katrin förklarar.
Hanna
30 januari, 2013 at 19:28Trygg anknytning till föräldrarna, vilket leder till en trygghet inom barnet som kan börja lita på omvärlden och skapa trygga relationer med människor i sin omgivning.
Johanna
30 januari, 2013 at 19:47Hur orkar ni…..
kim
30 januari, 2013 at 20:32Nej nej, jag tror nu detta spårar ur ( säkert din tanke Katrin, du är mig en smart kvinna )
Det behöver inte alls betyda att ett barn är otryggt eller rädd för att bli lämnad bara för att barnet blir glad vid hämtning. Min dotter stojar och skrattar och berättar om dagen varje gång vi hämtar! Ibland är hon mitt uppe i lek och då kan vi ibland stanna en stund och låta henne leka lite till. Ibland har hon bråttom hem som idag när hon visste att vi skulle åka till badhuset. Sluta tramsa och ha er!
Lisa
30 januari, 2013 at 21:17Men han har många trygga relationer med andra utöver mig och sin pappa. Han är jättetrygg och social. Så det kan inte ha med det att göra. Han var 2,5 när han började dagis och jag undrar om det är i senaste laget…
Lisa
30 januari, 2013 at 21:21Tycker det är ett bra tecken om barn blir glada av att se föräldrarna. Betyder absolut ingenting dåligt, mycket märkligt antagande.
Johanna
30 januari, 2013 at 22:33Men detta är ju också olika i olika åldrar. Mönstret som Kartrin beskriver är oftast tillämpbart på yngre barn. Men det är väldigt intressant! Små barn, upp till drygt tre, ”ska” generellt sett vara avvaktande mot andra vuxna, det är så vår art har överlevt. Tyvärr gör tidig dagis debut att barn numer inte är det… (generellt!! går inte att säga något på individ-nivå, men på större populationer.) Att vara väldigt öppen (kramig, pratig, inget emot att bli lämnad hos främlingar, etc) mot främlingar som 2 åring är tex inget bra tecken. Det är ett gränslöst beteende som bara visar att barnet söker bekräftelse och närhet varhelst det kan få det. Finns massor att läsa, googla ”anknytningsteorier” och läs av hjärtans lust! (…och kom förhoppningsvis till insikt om att vänta med dagis så länge ni kan, att vara med era barn så mycket det bara går, att ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek – så kommer folkvettet av sig själv! (ok, det sista var visserligen inte anknytningsteori utan ett Astrid Lindgren citat, men jag tycker på något vis de hänger ihop))
Och, slutligen, det föds inga moderna barn! Bara för att vi lever i en modern tid, har barnen samma behov av nära och trygga relationer som barn hade (och fick!! (i större utsträckning)) pre-dagis-eran.
Ok, sista – den tid man investerar i barnen innan de är 3-4 år står i direkt proportion till hur bra relation man kommer att ha när barnet blir tonåring.
//J
L
30 januari, 2013 at 23:32Mycket bra skrivet J!!!
Tur man inte visste
30 januari, 2013 at 23:45Min yngsta son har aldrig skrikit när jag lämnade honom på dagis. Fröknarna tycktes först tycka det var konstigt men ju mer de lärde känna hon ju mer säkra blev de på att det inte alls hade med något fel på anknytningen eller att han inte var trygg osv. Han är född lugn och trygg och det är inte mycket som rubbar honom. Alla som träffat honom frågar, är han alltid så lugn och trygg? Det finns säkert barn som inte är trygga men alla är inte heller otrygga. Min yngsta är den av mina tre barn som nog har fått den bästa anknytningen till mig och han och min förstfödda dotter har varit lugna och trygga och inte skrikit när jag lämnat dem på dagis. Dottern skrek dock under en kort period.
Tur man inte visste
30 januari, 2013 at 23:50Min yngsta son gick på en liten avdelning där de bara var 11 barn (vissa deltidsbarn) och 3 fröknar. Han gick bara ca halvtid när han var 1,5-3 år gammal.
Saga
31 januari, 2013 at 00:09Haha jag bara älskar dig Katrin! Önskar jag kunde skriva så bra som dig, du får verkligen allt att vara roligt! Det är intressant att vissa inte fattar att du bara gör narr av saker ibland 😉 You go girl!
Anette
31 januari, 2013 at 14:56Hur mkt gift har du sprutat in i läpparna?….inte snyggt alls. Ser ut som en galen ko på bilderna.
<R><O><N>
31 januari, 2013 at 18:54Galen Ko! Ha Ha!
Jenna
31 januari, 2013 at 20:13Mina barn har olika personlighet, olika kön, olika förutsättningar pga att den ena har en svår sjukdom men en sak har de gemensamt: dagis och relationen till dagis. Båda har fullkomligt älskat att gå dit! Lätta att skola in, vill dit och tycker det är trist att man måste vara hemma när man är sjuk. När man hämtar varierar det stort, ibland får man största kramen och de kommer med hem direkt, andra gånger möts man av besviken min och ”nej mamma! jag vill inte gå hem!”.
Att det var lätt att skola in och att de tog till sig sina fröknar så snabbt och lätt tror jag knappast beror på att de söker bekräftelse och närhet varhelst de kan få det! Jag tror snarare att de är lugna och trygga och kärleksfullt uppfostrade. De har bara haft goa människor omkring sig och tror därför gott om alla. De skolades också in just som de började törsta efter mer stimulans än de fick hemma med sina föräldrar, en vid 14 månaders ålder och den andra vid 16 månader. Analysera det om ni vill. Jag lutar mig tillbaka och njuter av att det fungerar bra i stället. 🙂
時計 人気 ブランド
7 november, 2013 at 03:08relax 時計